261 ningen, att den legala bevisteorin sedan gammalt blivit utdömd såväl av det praktiska rättslivets som av den juridiska vetenskapens män. Härutinnan liksom i fråga om presentationen för övrigt av den föreslagna rättegångsreformen följde justitieministern i huvudsak de grundtankar, som Processkommissionen fört fram i sitt betänkande 1926. Dock ansåg departementschefen, att man kunde begränsa rättegångsreformens omfattning. Reformen borde främst gälla själva rättegångsförfarandet. Ett särskilt utskott behandlade den framlagda propositionen och de i anledning av denna väckta motionerna.Utskottet ansåg, att en genomgripande reform av rättegångsväsendet borde genomföras, då gällande rättegångsskick led av stora brister. Reformarbetet borde dock, som departementschefen framhållit, bedrivas med största varsamhet och framför allt inriktas på åstadkommandet av ett förbättrat förfarande. Ändringar i organisationen borde vidtas endast såvitt de var nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle bli i stånd att verkställa ett förbättrat förfarande. Ehuru riksdagens båda kamrar var oense rörande vissa punkter*^^ i den framlagda propositionen, enade man sig dock om att reformarbetet skulle omedelbart igångsättas. Reformen borde främst avse förfarandet och den därmed sammanhängande frågan ombevisrätten. Departementschefen anmälde riksdagens skrivelse i statsrådet, och Kungl. Maj:t bemyndigade justitieministern dels att tillkalla högst tre sakkunniga att inomdepartementet utarbeta förslag till lagbestämmelser angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde även som att förordna sekreterare hos de sakkunniga dels ock att utse högst åtta personer att tillhandagå de sakkunniga med råd i förekommande frågor. På förslag av justitieministern beslöt Kungl. Maj:t den 30 september 1932, att lagstiftningsarbetet rörande Rättegångsbalken skulle överlämnas åt en särskild beredning. Processlagberedningen, bestående av ordförande och två ledamöter jämte sekreterare. Det praktiska resultatet blev, att de tidigare sakkunniga kom att ingå i denna lagberedning samt att man utsåg en tredje ledamot som ordförande. Till ordförande utsågs f.d. justitierådet N. Gärde, till ledamöter professorn Th. Engströmer och dåvarande hovrättsrådet, sedermera SäU 19.^1; 1. Motioner FK 1931; 21 1,2 14, 21 7, 219, 220, 227; AK 1931:3.S9, 360. Rskr 1931; 308. Processlagberedningens törslag till rättegångsbalk, I, lagtext, Stockholm 1938, SOU 1938:43, s. 111 1.; Förslag till Rättegångsbalk av Kungl. Majit den 14 februari 1941 godkänt såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verksamhet, Stockholm 1941, SOU 1941; 7, s. 388. - Till sakkunniga tillkallades professorn i processrätt vid Uppsala universitet Th. Engströmer och dåvarande hovrättsrådet, sedermera )ustitierådet P. Santesson. Tdl sekreterare förordnades dåvarande assessorn, sedermera justitierådet T. Strandberg. Följande personer utsågs att tillhandagå de sakkunniga med råd; hovrättspresidenten K. Schlyter, borgmästaren G. Bissmark, advokaten F'. Föfgren, häradshövdingen C. Arhusiander, ledamöterna av riksdagens första kammare P. Gustafsson i Benestad och F'. Jonsson i Lycksele samt ledamöterna av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen A. Lindqvist och G. Persson i Falla. r:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=