260 icke blott att den skyldige får ett rättvist straff utan också att den oskyldige icke blir straffad. I straffprocessen måste man därför sträva efter att utröna den reella sanningen. I tvistemål däremot gör sig dispositionsprincipen gällande. Tvistemålens föremål är i de flesta fall enskilda rättsanspråk, över vilka parterna äger fritt förfoga. Det finns emellertid tvistemål, där parternas befogenhet att fritt ordna det rättsliga mellanhavandet efter sina enskilda önskningar är skarpt beskuren. Hit hör framför allt tvister inom äktenskaps- och föräldrarättens områden. Processkommissionens betänkande angående rättegången i brottmål innehöll en utförlig redogörelse för skillnaden mellan inkvisitorisk och ackusatorisk process, vari bl.a. framhölls, att i den inkvisitoriska straffprocessen kom den för brott misstänkte att framstå somett medel somdomstolen brukade för att utröna sanningen. Den för brott misstänkte blev ett undersökningsobjekt. Han framstod somdet värdefullaste medlet för att få framsanningen, och hans erkännande uppfattades som det förnämsta bevismedlet. Den inkvisitoriska straffprocessen utvecklades under medeltiden i den kanoniska rätten och recipierades allmänt av de kontinentala rättssystemen. Däremot levde en ackusatorisk straffprocess kvar i England. Även i Sverige komden äldre ackusatoriska straffprocessen att förändras under inflytande från den kanoniska och den tysk-romerska rätten. Den svenska straffprocessen blev alltmera inkvisitorisk även omden icke genomfördes till sina yttersta konsekvenser. Processkommissionen påpekade i sitt betänkande, att det i samtiden sällan förekomrena inkvisitoriska eller ackusatoriska straffprocesser. Det vanliga var, att man använde sig av en straffprocess med element av såväl den inkvisitoriska somden ackusatoriska processen. Processkommissionens betänkande skickades ut på remiss till samtliga hovrätter, justitiekanslersämbetet. Kommerskollegium, de juridiska fakulteterna vid rikets universitet och vid Stockholms högskola, olika domarföreningar, Sveriges advokatsamfund, häradshövdingar och rådhusrätter. De flesta remissinstanserna var positiva till att de grundprinciper i rättegångsförfarandet, som Processkommissionen föreslog, skulle införas. Dock var det flera instanser, som ansåg, att Processkommissionens betänkande behövde omarbetas, innan det kunde läggas till grund för ny lagstiftning. Genomproposition lämnade Kungl. Maj:t riksdagen tillfälle att avge yttrande angående huvudgrunderna för en rättegångsreform.'^' I propositionen framhöll departementschefen, justitieminister Natanael Gärde, bl.a. rörande bevis169 17C Processkommissionens betänkande, II, s. 6 ft. Yttranden i anledning av Processkommissionens betänkande angaende rättegångsväsendets ombildning, Stockholm 1927, SOU 1927; 15, s. 11. Y ttranden av häradshövdingar och rådhusrätter processkommissionens betänkande angaende rättegängsväsendets ombildning. Stockholm 1929, SOU 1929:25. Prop. 1931; 80. 16*^ over
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=