257 Departementschefen, statsrådet P. S. Ludvig Annerstedt, underströk vid föredragningen av lagförslagsärendet i statsrådet i januari månad 1897, att justitierådet Skarin var den ende i Högsta domstolen, som intog denna avvisande hållning och som hyste denna syn på bevisreglerna i Rättegångsbalken i 1734 års lagd^° Enligt Annerstedt var det tvärtomså, att de flesta, somuttalat sig om behovet av en ny lagstiftning på bevisrättens område påpekat, att praxis stred mot gällande lagstiftning. Vid behandlingen i riksdagen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående bevisning inför rätta tillstyrkte pluraliteten av lagutskottets ledamöter, att lagförslaget efter vissa ändringar skulle antas av riksdagen.'^' Sex ledamöter av utskottet, samtliga ledamöter av riksdagens andra kammare, reserverade sig emellertid och framhöll under anförande av justitierådet Skarins uttalande, att det icke förelåg något behov av nya bestämmelser angående bevisning inför rätta.Manansåg i likhet med Skarin icke blott att gällande lag fungerade tillfredsställande utan ansåg dessutom, att det förelåg risk för att rättssäkerheten skulle eftersättas, om man införde fri bevisprövning. Man hänvisade till de juridiska skandaler, som hade inträffat i de länder, där man infört den fria bevisprövningen. Dessutom ansåg man, att de svenska underrättsdomstolarna med ensamdomare och nämnd icke var lämpade för tillämpning av den fria bevisprövningen. Det förelåg risk för subjektiv uppfattning och godtycke vid bedömningen av bevisens värde. Gällande bevisregler skapade en garanti för en likartad bedömning i alla domstolar. Liksom fallet var 1893 godtog riksdagens första kammare förslaget om lag angående bevisning inför rätta, medan dess andra kammare avvisade detsamma, vilket fick till följd, att lagförslaget icke blev antaget av riksdagen.Motståndarna till lagförslaget anförde i huvudsak samma skäl emot detsamma som justitierådet Skarin och reservanterna i lagutskottet tidigare anfört. I riksdagens andra kammare framhöll den kände liberal-radikale politikern Karl Staaff fördelarna av ett rättegångsförfarande, grundat på de moderna principerna muntlighet, omedelbarhet och koncentration, men motsatte sig genomförandet av den fria bevisprövningens principer.Justitieministernpåpekade å sin sida, att det gällde att göra de förbättringar i den svenska processen, somman möjligtvis kunde åstadkomma samt att praxis inom bevisrättens område visade, att man icke längre följde lagens bestämmelser såsom de fanns införda i 1734 års lag. Man hade redan börjat tillämpa den fria bevisprövningen.Justitieminister Annerstedt förmådde dock icke få igenomsitt lagförslag i Andra kammaren. Frågan om en reformering av den svenska processrätten fortsatte emellertid Prop. 1897:6, s. 22. LU 1897:27. LU 1897:27, s. 48 ft. FK prot. 1897: 14. AKprot. 1897: 15-16. AK prot. 1897: 15, s. 42 ff. AKprot. 1897: 15, s. 49 ff. 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=