256 antaget. Ledamöterna i Högsta domstolen var av delade meningar. Vissa företrädde den försiktiga linjen,’"^' andra rekommenderade utan tvekan införandet av den fria bevisprövningen.Riksdagens första kammare godtog lagförslaget.''*^ Andra kammaren ville däremot icke utan vidare godta detsamma, som trots allt innebar en friare bevisprövning än 1734 års lag.''^'* Man var rädd för att få en alltför subjektiv bevisvärdering, om man slopade de legala reglerna. Redan året därpå, 1894, gjordes ett nytt försök att lagstiftningsvägen reformera det svenska rättegångsväsendet. I flera riksdagsmotioner fördes det fram önskemål om att Kungl. Maj:t ånyo skulle lägga fram en proposition med förslag till en reformering av rättegångsväsendet.'"*^ Motionärerna hade inspirerats till sin aktion av bl.a. en artikel i Nytt Juridiskt Arkiv av presidenten i Göta hovrätt, friherre O. W. Staél von Holstein, »Om laga bevis, sakkunnige och nämnd». Det bör påpekas, att Nya lagberedningen upplöstes 1894 och att i dess ställe inrättades en lagbyrå inomjustitiedepartementet. Det dröjde till 1897, innan Kungl. Maj:t lade fram en ny proposition med förslag till lag angående bevisning inför rätta.Den föreslagna lagen innehöll bestämmelser om fri bevisprövning. Lagförslaget hade i förväg granskats av ledamöterna i Högsta domstolen. Den ende som härvid uttalade sig mot behovet och lämpligheten av en lagändring i syfte att införa och lagfästa den fria bevisprövningen i svensk processrätt var justitierådet A. R. Skarin.'"*^ Redan 1892, då man förra gången förberedde det lagförslag, som lades fram för riksdagen 1893, hade han intagit en negativ ställning till ändringar av bestämmelserna rörande bevisningen i 1734 års rättegångsbalk.'"*^ 1896 framförde han den åsikten, att den fria bevisprövningens grundsats redan genom 1734 års lag var i tillbörlig utsträckning erkänd. Lagen tillät enligt Skarm domarna vid domstolarna att pröva vittnenas trovärdighet. De var på intet sätt bundna av två samstämmiga vittnens utsagor, om det fanns andra bevis, som kullkastade vittnenas utsagor. Likaså tillät 1734 års lag, att en domare dömde på indicier, när det förelåg klara och bindande indicier. Skarin ansåg, att när man i praxis dömde någon mot hans nekande endast på indicier, så stred detta dömande icke mot lagen utan var helt i lagens anda. Skarin var rädd för att en förändring av gällande bevisregler skulle komma att negativt påverka rättssäkerheten. '■*' T.ex. justitierådet Skarin. - Prop. 1893: 3, s. 1C ff. T.ex. justitierådet Herslow. - Prop. 1893:3, s. 1C ft. FKprot. 1893:22: 1-21. AKprot. 1893:26: 1-52.-LU1893: 25. - Rskr 1893:43. Motioner. FK 1894: 10. .^K 1894:91, 92, 93, 121. LU 1894: 71. Se bl.a. motionerna i FK 1894: 10 och i AK 1894: 91, till vilken sistnämnda motion Staél von Flolsteins artikel är fogad. - G. B. A. Flolm, Nytt Juridiskt Arkiv. Afd. II. Årg. 18, 1893, Nr 3. Prop. 1897:6. Prop. 1897:6, s. 4 ff. Prop. 1897:6, s. 4 f. 143 147
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=