251 strax före tillkomsten av 1884 års betänkande. Det första av dessa arbeten var skrivet av en av författarna till betänkandet, nämligen A. E. Wilhelm Uppström(1844—1935), som 1880 blev assessor i Göta hovrätt och samtidigt sekreterare i Nya lagberedningen. 1878—1882 lät han publicera en längre artikel »Ommuntlig rättegång i tvistemål» i Naumanns Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning.*'^ Uppström redogjorde i sin artikel mycket ingående för den nya tyska civilprocessen, som helt byggde på förhandlingens muntlighet och omedelbarhet. Samtidigt som han framhöll, vilket betydelsefullt inflytande som den franska processlagstiftningen hade utövat på den moderna tyska rätten, redogjorde han noggrant för såväl den franska lagstiftningen inom civilprocessens område, inklusive den franska domstolsorganisationen, somför den hannoverska processlagen av år 1850. Det framgår av artikeln, att Uppström själv såg det som en processuell vinning, att processen byggde på muntlighets- och omdelbarhetsprinciperna. Han var också mån om att framhålla, att den svenska processen vid underrätterna var muntlig till sin karaktär, även om man protokollförde hela processen. Ett annat arbete, som jag vill fästa uppmärksamheten på före vår genomgång av 1884 års betänkande, är Ivar Afzelius’ »Grunddragen af rättegångsförfarandet i tvistemål. Jemförande framställning af utländsk och svensk lagstiftning», vilket arbete trycktes år 1882."^ I detta skarpsinniga arbete går även Afzelius grundligt igenomcivilprocessens alla delar och ger därvid en inträngande kommentar, varvid han ställer olika åsikter och principer mot varandra och diskuterar, vilken princip eller metod som kan anses vara den bästa. Han fördömer den legala bevisteorins principer och lovordar den friabevisprövningen.Han fastslår, att man mförde den legala bevisteorins principer i 1734 års lag, men han framhåller samtidigt, att man aktade sig för att införa den samtida lagstiftningens formalistiska överdrifter. Man gav domaren en viss frihet att bedöma det förelagda bevismaterialet."^ Felet med den legala bevisteorin var bl.a. det, att den bestämde, att när det förelåg ett visst slag av bevis, så måste domaren finna sig övertygad, och när det fastställda måttet av bevis saknades, så fick domaren icke vara övertygad.Man klavband alltså domaren så gott somfullständigt genomdessa bevisregler. I Sverige hade man emellertid enligt Afzelius frigjort sig från flera av de i lagen stadgade inskränkningarna och närmat sig Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, 15:c årg., 1878, s. 1 16—128, 212—235; 16:e arg., 1879, s. 61-69, 169-185, 307-316, 444-460; 17:e årg., 1880, s. 47-59, 523-547; 18;e årg., 1881, s. 450-462; 19:eärg., 1882, s. 1-7. Ivar Afzelius (1848—1921), som sedermera blev president i Svea hovrätt, var vid tiden för detta arbetes tillkomst e. o. professor i processrätt vid Uppsala universitet. Afzelius var under flera decennier den centrala gestalten i den svenska juristvärlden och utövade stort inflytande på sin samtid. —J. E. Almquist, Svensk luridisk litteraturhistoria, 1946, s. 59. S. 77 ff. S. 82. S. 77. H7 1 IS
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=