250 113 Naumann kon- reformerna i den svenska civil- och kriminallagstiftningen, staterade i dessa artiklar bl.a., att den legala bevisteorins principer ditintills icke hade ändrats i den svenska lagstiftningen men att rättspraxis på egen hand i viss mån brutit sig en annan väg.""* Utomlands hade däremot bevisrätten bearbetats och reformerats. I Sverige hade man emellertid börjat låta indiciebevisning vara tillräcklig för fällande dom icke blott i fråga omenklare brott utan även i fråga om grövre brott. Detta förhållande oroade Naumann. Det var otillfredsställande, att domarna icke följde gällande lag. Det kunde vara ett tecken på missaktning för lagarna och för lagskipningen. Det fick icke vara så, att vissa domare dömde enligt den legala bevisteorins principer medan andra däremot dömde enligt indiciebevisningens principer. Naumann menade, att man lade stort ansvar på de enskilda domarna i enmansdomstolarna på landet, om de skulle döma enligt indiciebevisningens principer. Naumann ansåg, att botemedlet vore, att enmansdomstolarna försvann samtidigt som man införde omedelbarhetsprincipen. Naumann gav uttryck för samma oro över rättsutvecklingen i Sverige i sitt votum i Högsta domstolen, när domstolen 1871 dömde på enbart indicier en man skyldig till mord."^ Naumann ansåg att det var icke blott betänkligt utan vådligt att tillämpa en sådan bevisningsprincip i ett land utan juryinrättning och med enmansdomstolar på landsbygden. Naumann ansåg sig icke kunna godta, att man tillmätte indiciebevisning ett sådant värde, förrän man genom positiv lag hade ändrat bevisreglerna i Rättegångsbalkens 17:e kapitel. Liksomtidigare Carl Schmidt genom sitt Juridiskt Arkif bidrog utan tvekan Naumann genom sin Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning att trots allt hålla intresset levande för juridiken. 1874 återupptog man tanken på en mera omfattande revision av 1734 års lag. Riksdagen riktade en begäran härom till Kungl. Maj:t, vilken resulterade i att man 1875 tillsatte den s.k. Nya lagberedningen, somskulle utarbeta lagförslag, som omfattade större delen av civillagen och rättegångsordningen. Ordförande blev presidenten i Svea hovrätt K. J. Berg, och ledamöterna var till antalet fyra. Lagberedningens arbete resulterade bl.a. i en utsökningslag 1877 och lagar rörande vattenrätten 1879—1880. 1884 avgav Nya lagberedningen så ett omfattande »Betänkande angående rättegångsväsendets ombildning». Det hade karaktären av ett principbetänkande, som angav huvudgrunderna för den tilltänkta processreformen men icke några i detalj utformade lagförslag. Jag skall strax återkomma till innehållet i detta 1884 års betänkande, men dessförinnan vill jag uppmärksamma några juridiska arbeten, sompublicerades Några kortfattade betraktelser rörande de nödigaste reformer i var svenska civil- och kriminal-lagstiftning. Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, 7:e årg. 1870, s. 1-9, 172-185, 218-222, 308-311, 446-449; 9:e årg. 1872, s. 751-760; 10:e årg. 1873, s. 1-6. ' Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, 9:e årg., s. 753. »Tilltalad dömd för mord ensamt på grund af ’bindande omständigheter och liknelser’», nr 97, Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, 8:e årg., 1871, s. 655 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=