248 enligt Kreiiger förekommit, att man använt den naturliga indirekta bevisningen även i mål, som å liv går. Kreiiger påstår, att det finns många exempel därpå i Högsta domstolens och hovrätternas arkiv. Samtidigt som Kreiiger avvisar den legala bevisteorins principer, emedan de på intet sätt leder fram till någon säkrare bevisning,’®^ förordar han den indirekta bevisningen.Den indirekta bevisningen leder fram till större säkerhet än den direkta. Däremot tycker han icke, att det finns någon anledning att införa jury.’°^ Han föredrar att överlämna målens avgörande åt lagfarna domare, men han vill, att man skall införa större offentlighet vid domstolarna. Offentligheten skall bestå icke blott i att allmänheten har tillträde till domstolarnas sessioner och att förfarandet så vitt möjligt försiggår muntligt utan framför allt däri, att domarna åläggs att motivera sina beslut. På så sätt får man en kontroll över domarmakten. Det bör i detta sammanhang påpekas, att Kreiiger ideligen hänvisar till sin samtids största företrädare för den tyska, franska och engelska juridiska doktrinen, och han är väl förtrogen även med den kontinentala lagstiftningen. Som nämnts, tog Kreiiger på nytt upp frågan ombevisningen inför rätta dels i några artiklar i Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning under 1860-talet och dels i sitt 1871 utgivna arbete »Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten». I en av artiklarna i Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning rekommenderade han visserligen, att domaren skulle få större frihet vid bevisprövningen men samtidigt ansåg han, att lagen måste förhindra godtycklighet vid bevisprövningen, och det kunde ske genom att man fastställde i lagen, vilka bevismedel som fick begagnas, samt att man i avseende på vissa bevismedel fastställde ett visst minimumbeträffande kvantitet och kvalitet. I sitt arbete »Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten» rekommenderar Kreiiger användandet av indirekt bevisning, d.v.s. bevisning, som bygger på indicier.Han framhåller även i denna bok, att man i rättspraxis börjat tillämpa indiciebevisning i Sverige och ger konkreta exempel på hur domstolarna tillämpat den indirekta bevisningen. S. 115. Kreiiger nämner ett exempel, nämligen ett mäl rörande ett dråp, som avgjordes i Högsta domstolen 19/8 1850 (publicerat i Juridiskt Arkif, utg. av C. Schmidt, Bd. XXIII, 1851, s. 193 If.). Som A. Hemming-Sjöberg påpekat, hade dock svaranden i detta mål medgivit inför rätta, att det vc>re möjligt, att hans pistol avlossades under slagsmålet. Här var det alltså icke fr.aga om enbart indiciebevisning. Se A. Hemming-Sjöberg, Nagra ord om indiciebeviset i 1800-talets rättspraxis, 1931, s. 261. S. 115ff. S. 129. S. 130 ff. Kreiiger, Granskning af den moderna läran om domarens rätt att fritt pröfva bevisningen, s. 717 ff. S. 233 f.; 242 ff. "= S. 244 ff. 104
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=