246 Weimar m.fl. tyska stater tillerkände man indicierna full beviskraft under vissa föreskrivna villkor, och så var fallet även i Danmark.Med tillfredsställelse noterar också Lindblad, att Lagkommittén i sitt lagförslag till allmän kriminallag föreslagit, att man skall kunna tillräkna indicier full beviskraft. I fråga om juryinstitutionens för- och nackdelar anför Lindblad vad von Feuerbach och Mittermaier yttrat därom.Själv anser Lindblad, att framför allt brottmål rörande tryckfrihet bör avgöras av jurymän. För övrigt finner Lindblad, att det är en felaktig föreställning, att jurymän icke noga prövar trovärdigheten hos framlagda bevis och att det är väl förenligt med juryinrättningen, att man uppställer vissa bevisregler till ledning för jurymännen. Lindblads lärjunge Johan Christian Kreiiger (1818—1902) fortsatte att bearbeta de problem som hade aktualiserats i Lindblads och Kreiigers dissertation 1842. Under sin tid som sekreterare och ombudsman vid Lunds universitet gav han 1861 ut arbetet »Om Indirect Bevisning», 1871 »Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten» och 1885 »Den svenska kriminalprocessens utveckling från medlet af det femtonde till slutet af det sjuttonde århundradet». Samtidigt publicerade han under 1860-talet några artiklar rörande bevisrätten i Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, som gavs ut av ledamoten av Högsta domstolen, justitierådet Chr. Naumann.^° I sitt förstnämnda arbete, »Indirect Bevisning», redogör Kreiiger för skillnaden mellan direkt och indirekt bevisning.^' Direkt bevisning innebär upplysning om ett faktiskt förhållande utan någon förmedling, t.ex. ett meddelande från en människa till en annan om ett sakförhållande eller egen iakttagelse av detta sakförhållande. Indirekt eller circumstantiell bevisning innebär däremot, att upplysningen om ett faktiskt förhållande erhållits genom en rationell slutledning, som i sin tur grundar sig på en eller flera utredda faktiska omständigheter. Ett dylikt faktum brukar benämnas factumprobans. Genom den rationella slutledningen får man alltså upplysning om en annan faktisk omständighet, factumprohandum. Kreiiger behandlar i sitt arbete även begreppen naturlig och artificiell bevisning.^^ Med naturlig bevisning avses enligt Kreiiger den utredning, somvi i allmänhet i levande livet använder oss av för att uppdaga ett faktiskt förhållande. Med artificiell bevisning menas däremot en naturlig bevisning, som är reglerad genomlagliga bestämmelser och regler. De omständigheter, facta prohantia, som utgör det faktiska underlaget för S. 39 ff.; Lindblad-Kreiiger, De prob., I, s. 33 ft, »Granskning af den moderna läran om domarens rätt att pröfva bevisningen». Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årg. 4, 1867, s. 713-735; »Hvad behöfver icke inför Svensk domstol bevisas», Samma tidskrift o. samma årg., s. 343-353, och »Hvad förstås med sakkunnige och huruvida är domaren bunden af sakkunniges utlåtande?», Samma tidskrift och samma årg., s. 335-343. ” S. 4, 31 ff. ’’ S. 4ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=