245 het. Dock bör man enligt Lindblad uppställa vissa begränsade bevisningsregler.^"* I sin lärobok behandlar Lindblad helt naturligt även de särskilda bevismedlen. Jag skall återkomma till hans uttalanden omdet egna erkännandet, men det finns anledning att i detta sammanhang uppmärksamma hans framställning av indicierna och deras bevisvärde.Efter att ha redogjort för vad sommenas med indicier, och hur man vanligen brukar systematisera dem, övergår Lindblad till en granskning av gällande bestämmelser om indicierna i Rättegångsbalken i 1734 års lag. Han påpekar, att i avseende på indiciernas beviskraft är det av praktisk vikt att skilja mellan indicia necessaria ochprobahilia. Indicia necessaria, med vilken term man avser de fakta, som aldrig sker annorlunda eller kan förhålla sig på mera än ett sätt, medför alltid full bevisning. Dessa indicier är få och innefattas icke i Rättegångsbalkens bestämmelser, då det i den talas om »sannolika skäl» och »bindande omständigheter» och »liknelser».*^ Med indicia probahilia avses sådana fakta eller omständigheter, som merendels är förenade med ett faktum, som skall bevisas. Dessa indicier medför enligt svensk lag icke full bevisning men kan åstadkomma mer än halvt bevis, probatio semiplena major. Huruvida en omständighet är bindande eller icke, kan icke bestämmas genom allmänna regler utan måste bero av domarens prövning i varje särskilt fall, emedan indicierna är underkastade hart när oändliga variationer. Enligt 1734 års lag tillmäts indicierna samma beviskraft i brottmål och tviste¬ mål. Efter genomgången av den svenska lagens bestämmelser om indiciernas beviskraft redogör Lindblad för motsvarande bestämmelser i samtida utländska lagar och i Lagkommitténs förslag till allmän kriminallag.Han påpekar härvid, att den meningen har börjat göra sig tämligen allmänt gällande, att indicier kan utgöra fullt bevis. Österrikiska lagen av 1803 var enligt Lindblad den första som tillerkände indicier full beviskraft under vissa bestämda fordringar. Dessa bestämmelser hade senare liberaliserats. Även i Bayern, Hannover, Sachsen- *■' S. 38.; Lindblad—Kreiiger, De prob., I, s. 32 f. S. 235 ff.; Lindblad-Lychou, De prob., II, s. 83 ff. R 17: 30. S. 257 ff. ** Ominförandet av den fria bevisprövningen i Danmark, se L. Ravn, Indiciebevisets udvikling i dansk straffcretspleje, 1980. — Den framstående danske juristen Anders Sandoe Orsted (1778— 1860) tog redan i början av 1800-talet ställning för ett införande av fri bevisprövning i dansk ren 1835-1840 diskuterades de processrättsliga frågorna i den danska riksdagen. Å processratt. vilket resulterade i den Kongl. Förordningen av den 8 september 1841 angående bevisning genom indicier i brottmål. Redan före 1841 hade det förekommit, att man dömde på grund av indicier i brottmål när det gällde försök och medverkan till brott. Efter 1841 trängde bevisreglerna i 1841 års förordning långsamt igenom i praxis. Först på 1860-talet slog den fria bevisprövningen igenom på allvar. — I Sverige publicerade Carl Schmidt den danska förordningen i Juridiskt Arkif, Bd. 18, 1847-1848, s. 1 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=