244 källmaterial även i den samtida juridiska doktrinen t. ex. i Uppsalajuristen Johan Christopher Lindblads arbete »Läran om bevisning inför rätta enligt Sveriges lag med fästad upmärksamhet ej mindre på Sveriges Gamla Lagar och Nya Lagförslaget, än ock på Fremmande Lagstiftningar och Lagförslag», som utkomår 1842.^^ Hans arbete är en uppföljning av de dissertationer rörande bevisrätten, somhan lät sina lärjungar försvara under åren 1838 och 1842.^° I sitt arbete, som närmast har karaktären av lärobok i bevisläran, redogör Lindblad för den vanligen förekommande systematiseringen av bevis och bevisning.^* Han behandlar begreppen och termerna probatio plena, minus plena, semiplena, semiplena major och semiplena minor, och han redogör för skillnaden mellan direkt eller naturlig och indirekt eller artificiell bevisning.*^ Härvidlag avviker han icke från de framställningar, somvi tidigare tagit del av. I Lindblads lärobok ingår även en instruktiv beskrivning av den legala bevisteorins uppkomst och spridning i Europa alltifrån senmedeltiden.^^ Författaren är emellertid angelägen att omtala, att denna bevisteori började utsättas för kritik redan under senare delen av 1700-talet. Lindblad nämner, hur Beccaria i sitt arbete Dei delitti e delle pene 1764 påstod, att den juridiska vissheten icke kan bestämmas genom allmänna regler, utan att det måste bero av de dömandes känsla i vart särskilt fall att avgöra, vad somär sant. Beccarias idéer bar frukt och gav inspiration till fördjupade studier och mera inträngande forskning rörande den juridiska vissheten och hur laga bevisning borde tillvägabringas. Lindblad nämner somexempel på dessa forskare, somfortsatte att forska inom bevisrättens område Gaetano Filangieri (1752—1788). Som en enastående frukt av denna kritiska forskning på bevisrättens område nämner Lindblad den Österrikiska strafflagen av år 1803, vari bevisens juridiska kraft blir föremål för en ingående behandling. Lindblad ger så en överblick över den tyska, holländska, franska, engelska och amerikanska lagstiftningen inom bevisrättens område. Hans slutsats blir, att man bör rekommendera lagstiftarna att icke binda domstolarna vid några ovillkorliga legala bevisregler utan i stället låta det bero av domarens på redlighet och urskillning grundade prövning, huruvida de i varje särskilt mål förebragta bevisen äger eller saknar trovärdigLindblad (1799—1876) var vid denna tid docent och juris adjunkt vid juridiska fakulteten i Uppsala. Sedermera utnämndes han till professor i svensk laghistoria, kriminal- och processrätt vid samma fakultet. —Omden svenska doktrinen, se även Dereborg, Från legal bevisteori . . ., s. 46 ff. J. C. Lindblad och Fritz Lang, Afhandlingar i Svenska Rättegångs-Läran, 1. Om Eget Erkännande i Civila och Criminella mål, och den lagliga verkan deraf, 1 Delen, 1838; C. J. Lindblad och J. O. Leffler, Afhandlingar i Svenska Rättegångs-Läran, 1, Om Eget Erkännande i Civila och Criminella mål, och den lagliga verkan deraf, 2. Delen, 1838; J. C. Lindblad ochJ. C. Kreiiger, De probatione causarum judicial! in genere nec non de probatione causarum indirecta, P I, 1842 och J. C. Lindblad och N. J. Lychou, De probatione causarum judicial! in genere nec non de probatione causarumindirecta, P. II, 1842. S. 84 f.; Lindblad-Lychou, De prob., II, s. 73. S. 85 f.; Lindblad-Lychou, De prob., II, s, 74, S. 25 ff.; Lindblad-Kreiiger, De prob., I, s. 21 ff. 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=