240 och romersk rätt vid Uppsala universitet, hade framfört.^** Lagkommittén sade bl.a., att det var en nästan över hela den civiliserade världen erkänd sak, att man icke borde i lag sanktionera någon viss bevisningsteori.'’^ Lagkommitténs kriminallagsförslag komatt i viss utsträckning påverka även riksdagsdebatten vid urtima riksdagen 1834. En riksdagsledamot av adelsståndet, Fredrik Leonhard Rosenquist, väckte en motion hos ridderskapet och adeln omupphävande av gällande bestämmelser ominsättande på bekännelse. Motionen föranledde en rätt livlig debatt. FörutomRosenquist framträdde tre ledamöter av ståndet som talesmän för liberalismens och Lagkommitténs nya, djärva idéer och yrkade ett avskaffande av institutet insättande på bekännelse. Detta i sin tur föranledde de konservativa att försvara gällande straffprocessregler.Somrepresentant för de konservativa uppträdde bl.a. häradshövdingen Adolph Ludvig Strussenfelt, vilken icke kunde se något gott i den processform med jury, som förekomi England, Frankrike, Nordamerika och vissa delar av Tyskland, och den bevisprövning, som där tillämpades. Han underkände helt den indiciebevisning, somförekomi vissa utländska rättssystem, och ansåg, att rättssäkerheten var betydligt större i Sverige än i de länder, där man infört indiciebevisning och juryinstitutionen. Strussenfelt var också helt negativt inställd till den ackusatoriska processformen, som kunde urarta till verklig tortyr. Han framförde också den helt riktiga åsikten, att om man skulle avskaffa insättandet på bekännelse, så borde man också lägga mindre vikt på den anklagades bekännelse, men detta ansåg han vara betänkligt. Den Rosenquistska motionen remitterades till lagutskottet, som avstyrkte densamma,^’ och vid slutvoteringen ommotionen bifölls lagutskottets yttrande i samtliga stånd. Sammanfattningsvis kan man konstatera, att liberalismens företrädare, otvivelaktigt till viss del påverkade av Lagkommitténs 1832 framlagda förslag till allmän kriminallag, vid riksdagen 1834 gjorde ett allvarligt försök att avskaffa såväl den legala bevisteorins tillämpning i svensk processrätt som användandet av svårare fängelse och insättande på bekännelse men misslyckades på grund av allt för starkt motstånd från de konservativa kretsarna. Att Lagkommitténs kriminallagsförslag väckte uppmärksamhet i vida kretsar märks också därigenom, att dåvarande hovrättsassessorn Carl Schmidt lät publicera en artikel om juryinrättningen i Frankrike i sin tidskrift »Juridiskt C. O. Delidén, Några anmärkningar vid K. Lagcommitéens Förslag till Allmän CriminalLag, 1832-1833, s. 161-238. Utlåtande, s. 197. Protocoll hållna hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln vid Urtima Riksdagen i StockholmÅr 1834, H. 2, s. 164 (24/2). — Se häromäven Dereborg, Från legal bevisteori . . ., s. 43 fl. Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 70 f. Protokoll 3/3 1834. — Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 71 f. Lagutskottets betänkande n:o 163. Ridd. 11/12, Präst. 8/12, Borg. 8/12, Bond. 16/12, Kungl. Maj:ts nådiga svar n:o 6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=