238 än den direkta bevisningsmetoden hade medfört, att man funnit det nödvändigt att vidta den försiktighetsåtgärden, att ingen skulle genomendast circumstantiell bevisning fällas till straff somuteslöt möjligheten av framtida återställande eller upprättelse. Detta resonemang föranledde Lagkommittén att föreslå, att dödsstraff icke skulle få ådömas, om det endast förelåg indicier i ett mål. Man gick för övrigt så långt, att man framlade ett alternativt förslag omdödsstraffets avskaffande, då det icke fanns någon helt ofelbar juridisk bevisning. Vidare ansåg Lagkommittén det angeläget att till den anklagades säkerhet föreslå införandet av vissa negativa bevisregler. I lagförslaget föreslogs sålunda, att ingen skulle fällas på egen bekännelse eller på ett vittnes utsago, där det icke samtidigt förelåg bindande skäl och omständigheter, och att ingen utan egen bekännelse skulle dömas till livsstraff, om han icke var bunden till det åtalade brottet med minst två vittnens utsago, vilka vittnen prövades fullt trovärdiga och vilkas utsago innebar omedelbar bevisning. Då man icke hade kunnat ge någon beskrivning på vad som skulle förstås med fullt bevis, var det klart enligt Lagkommittén, att man icke heller kunde tala om vissa grader därav såsom halvt eller mer än halvt bevis. En sak var antingen bevisad eller icke bevisad, men halv visshet var otänkbar. Däremot kunde ett förhållande vara sannolikt, omgrunderna för dess existens betydligt övervägde dem, som kunde antas för motsatsen därav. Sådana grunder utgjordes antingen av vittnesutsagor som icke gav full visshet om saken, eller av, som det stod i Rättegångsbalken i 1734 års lag, sannolika skäl eller bindande omständigheter och liknelser. Jag skall återkomma längre framtill vad Lagkommittén yttrade omdet egna erkännandet som bevismedel. Däremot finns det anledning att redan i detta sammanhang påpeka, att Lagkommittens positiva inställning till den fria bevisprövningen medförde, att den föreslog avskaffandet av åtskilliga av de jäv mot vittnen, somupptogs i förslaget till rättegångsordning för tvistemål. Sammanfattningsvis kan man konstatera, att Lagkommittén fullföljde den kritik av' det svenska domstols- och rättegångsväsendet, somden hade påbörjat redan 1815. Kriminallagsförslaget 1832 var väl ur processuell och straffrättslig synpunkt mera radikalt än civillagsförslaget 1826 och uppenbarade, att Lagkommittén hade tagit djupa intryck av såväl tysk som fransk och engelsk process- och straffrätt. De båda lagförslagen bar även liberalismens signum. När såväl civillagsförslaget som kriminallagsförslaget förelåg färdiga, kunde Högsta domstolen icke längre förhala sitt remissvar. 1833 yttrade man sig över civillagsförslaget.'*’^ Högsta domstolen var mycket kritisk och menade, att lagförslaget icke kunde ligga till grund för en revision av gällande lag."*** Förslag till Allm.in CHminallag, s. 93 ft.. Motiver. s. 10 t., 132, 155. R 6:2, 8, 42. Förslag till Allmän Criminallag, Motiver. s. 125. ■** Högste Domstolen, Protocoll, vid Granskningen af Förslaget till Allmän Civil-Lag, 1836. Högste Domstolen, Protocoll, s. 4, prot. 10 2 1832. - 1 frcåga omförslaget att avskaffa special47
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=