237 skulle enligt Lagkommittén mätas, icke genom aritmetisk beräkning av vittnenas antal, utan genomprövning av trovärdigheten och fullständigheten i vad de intygade. Lagkommittén påpekade helt riktigt, att det hade varit lätt att uppställa legala regler för bedömningen och värderingen av eget erkännande och tvenne ojäviga vittnens samstämmiga utsagor som fullt bevis men att det hade varit omöjligt att finna ovillkorliga regler för värderingen av »andra bindande skäl och omständigheter» eller det som vanligen kallades indicier. Så länge man tillät användningen av tortyr kunde man alltid pressa fram fullt bevis, men när tortyren började komma ur bruk, blev problemet akut. Man började då att i tortyrens ställe begagna en annan utväg. Man dömde den anklagade skyldig, utan att det enligt lagen förelåg fullt bevis, till ett s.k. extraordinärt straff, något under det, vartill han skulle ha dömts, omhan hade kunnat fällas på full bevisning efter lag. Detta förfarande hade kommit i bruk särskilt i Tyskland. Ett dylikt tillvägagångssätt ansåg Lagkommittén vara förkastligt. Man borde i stället acceptera indiciebevisningen eller den »circumstantiela» bevisningen, som kunde vara lika fullgiltig till den anklagades fällande somden »directa» av egen bekännelse eller tvenne vittnen. Lagkommittén nämnde, att man i Tyskland sedan länge insett, hur olämpligt det var att tillämpa dessa extraordinära straff och att man allmänt insett, att indiciebevisningen kunde ha lika bindande kraft som den legala bevisningen. Detta till trots hade man dock icke ännu frångått försöket i senare lagstiftning att uppställa bestämda bevisningsteorier. Lagkommittén skilde mellan direkt och circumstantiell bevisning. Utmärkande för den direkta var, att den gick omedelbart på det faktumsom skulle bevisas, t.ex. vitsordsägande skrifter eller muntliga berättelser, antingen av den anklagade, d.v.s. erkännanden, eller av andra personer, d.v.s. vittnesutsagor om själva den händelse, som saken gällde. Utmärkande för den circumstantiella bevisningen var, att den hänförde sig till det faktum, somskulle bevisas, endast medelbart, genomandra, nära eller avlägsna kringstående fakta, circumstantier, från vilka slutsatser, efter sunt förstånd, med större eller mindre säkerhet kunde dras till det faktum, som skulle bevisas. Denna circumstantiella bevisning kallades även artificiell, vilken benämning Lagkommittén dock icke ansåg vara riktigt adekvat. Det framgår, synes det mig, klart och tydligt, att Lagkommittén i sina utläggningar omdirekt och circumstantiell bevisning tagit intryck av företrädarna för den samtida tyska doktrinen. Ehuru Lagkommittén sålunda ansåg, att den circumstantiella bevisningen kunde vara lika bindande som den direkta, så medgav den dock, att den circumstantiella bevisningen oftare varit missledande än den direkta. Orsaken härtill hade varit, att det fordrades säkrare blick och skarpare omdömesförmåga vid tillämpningen av den circumstantiella bevisningen än vid tillämpningen av den direkta. Detta faktum, att det var svårare att använda den circumstantiella
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=