234 Det är omöjligt för lagstiftaren att stadga ovillkorliga regler för prövningen av varje bevis. Man kan enligt Lagkommittén icke undvika att i denna del lämna det mesta åt domarens urskiljning och redlighet.^’ Samtidigt måste det finnas fastställt på vilket eller vilka sätt egendom förvärvas och andra civila rättigheter grundläggas eller upphävas, och därför har man för den allmänna rättssäkerhetens skull i civila mål fastställt vissa bevis somfullgiltiga, t.ex. vissa officiella skriftliga urkunder och två samstämmiga vittnens vittnesutsagor.^^ Lagkommittén räknar sedan upp de i teori och lagar vanligast förekommande slagen av bevis. De är 1. eget erkännande, 2. skriftliga handlingar och urkunder, 3. vittnens berättelser, 4. edgång i egen sak, 5. sakkunniga mäns intyg och 6. syn eller omedelbar åskådning av det, somomtvistas. Man märker här, hur Lagkommittén samtidigt som den kritiserar den legala bevisteorins principer håller fast vid dess bevisregler, då det är fråga omtvister rörande civila rättigheter. Lagkommitténs uttalanden om det egna erkännandet som bevismedel skall jag behandla längre fram i denna undersökning. Däremot finns det anledning att här påpeka, att Lagkommittén i sin kommentar till förslaget om skriftliga urkunder som bevismedel anför såväl tysk som fransk och engelsk lagstiftning.^^ I fråga om vittnen som bevismedel framför Lagkommittén i stort sett samma kvalitetskrav, som vi funnit hos samtida utländska doktrinförfattare och hos företrädarna för den svenska juridiska doktrinen under 1700-talet. Det mest anmärkningsvärda i denna Lagkommittens kommentar till den föreslagna lagtexten om olika slag av bevisning är väl dess kritiska inställning till den legala bevisteorins principer. Man icke blott tvivlar på utan förnekar, att man genom en aritmetisk gradering av bevisen kan nå fram till någon absolut visshet i likhet med den matematiska. Allt beror på domarens urskiljningsförmåga och hans övertygelse. Likaså är det väl ett erkännande i någon mån av indiciernas bevisvärde, när Lagkommittén säger, att vittnesbevis icke är säkrare än bevisning genomandra bindande skäl och omständigheter. 1826 års civillagsförslag var ett utomordentligt förnämligt arbete, men det rönte på grund av de många nymodiga förslag, somdär framfördes, helt naturligt starkt motstånd bland de konservativa. Meningen var, att det skulle föreläggas riksdagen 1828, varför det remitterades till Högsta domstolen och hovrätterna för utlåtanden. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Göta hovrätt inkom med svar men icke Svea hovrätt. Högsta domstolen drog också ut på tiden, och annan, för hwilken grunderne utifrån hemtas; och i sjelfwa werket är bewisningen genom vittnen icke en hårsmån säkrare, än den, som består af andra bindande skäl och omständigheter. Den skilnad, man wanligen gör emellan artificiel och icke artificiel bewisning, såsom till naturen olika, synes wara föga grundad; bewisens arithmetiska beräknande i hela, halfwa o.s.w., härleder sig twifwelsutan från ett missförstånd omden juridiska bewisningens rätta betydelse.» Förslag till Allmän Civillag, Motiver, s. 308. Förslag till Allmän Civillag, Motiver, s. 308. Förslag till Allmän Civillag, Motiver, s. 315 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=