233 endast tre instanser i alla slags mål: häradsrätten och rädstuvurätten somförsta instans pä landsbygden respektive i städerna, däröver hovrätterna som andra instans och slutligen Högsta domstolen som tredje och högsta instans. Vidare föreslog man införandet av tätare sammanträden i häradsrätterna. 1815 ärs förslag ledde icke till nägot praktiskt resultat, men det fördes fram änyo i det Förslag till Allmän Civillag, som samma lagkommitté lade fram 1826.^^ I det sistnämnda förslaget formulerade Lagkommittén grundvillkoren för en god rättegängsform sålunda: enhet, skyndsamhet och säkerhet. Man ville alltså fä bort alla specialdomstolar och därigenom nä enhet i domstolsväsendet. Alla medborgare skulle dömas vid och av samma domstolar. Genom avskaffandet av kämnärsrätterna och lagmansrätterna skulle man nä en effektivisering av rättegångsväsendet. Samtidigt skulle den nödvändiga rättssäkerheten icke komma till skada. I fråga om bevisningen inför rätta finner man helt naturligt ett starkt inflytande frän den föregående rättsutvecklingen och den legala bevisteorins principer, men där förekommer också uttalanden, framför allt i Motiven, som mycket klart tyder pä inflytande frän kontinenten och dä kanske främst frän den franska lagstiftningen. Man konstaterar sålunda, att inför domstol antas ingenting annat för sant, än det som i laglig ordning bevisas.Lagkommittén kommer sä in pä bevisvärderingsfrägan. Vid bevisprövningen beror allt pä om de framlagda eller framförda bevisen är av den karaktären att de kan övertyga domaren. Den juridiska bevisningen är icke lika absolut somden matematiska. Den juridiska bevisningen beror av yttre åskådning eller erfarenhet. Vad parterna icke erkänner inför rätta och vad domaren icke själv ser och erfar, är icke annat än sannolikheter. Icke ens vittnens utsagor är säkrare än de bevis, som består av andra bindande skäl och omständigheter. Det föreligger egentligen ingen större skillnad mellan artificiell och icke artificiell bevisning. Icke heller kan man gradera bevisen enligt den legala bevisteorins principer i hela och halva bevis. Denna aritmetiska beräkning av bevisens värde grundar sig pä ett missförstånd omden juridiska bevisningens rätta natur. Förslag till Allmän Civillag, s. 190, R 1: 1. Motiver, 1826, s. 254 ff. Förslag till Allmän Civällag, Motiver, s. 254 f. ’’ Förslag till Allmän Civillag, Motiver, s. 307. Förslag till Allmän Civillag, Motiver, s. 307 f. »Att pröfwa werkan af ett bewis, är att bedöma bewisets trou'ärdighet och inflytande på saken. Det finnes för detta bedömande egentligen ingen annan måttstock, än den dömandes på förstånd och samwete grundade öfwertygelse. Den juridiska bewisningen kan ej twinga sig på öfwertygelsen, genom samma absoluta wisshet, som den matematiska: den beror af yttre åskådning eller erfarenhet, och den är starkare eller swagare, allt efter som denna åskådning eller erfarenhet är mer eller mindre omedelbar, allt efter som den närmare eller fjermare hänförer sig till det ifrågawarande factum. Hwad parten ej sjelf inför Domstolen erkänner, hwad Domaren ej sjelf ser eller erfar, är för denne icke annat, än sannolikheter, från hwilka han gör slutsatser till öfwertygelsens bestämmande. Således, för exempel, när han hört twå menniskor, dem han ej har skäl att misstro, wara ense i en uppgift, drager han deraf det slut, att hwad de uppgifwit måtte wara riktigt; men denna slutsats är af enahanda natur, som hwar och en
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=