232 1809 genomfördes den reformen beträffande Högsta domstolen, att dess ledamöter blev i princip oavsättliga och erhöll titeln justitieråd. Härigenomeliminerades ledamöternas beroendeställning gentemot kungen. Till skyddandet av ledamöternas integritet och självständighet samt till stärkandet av medborgarnas rättssäkerhet införde man också den bestämmelsen, att ledamöterna i Högsta domstolen icke utan särskilt tillstånd fick motta eller inneha annat ämbete eller tjänst vid sidan av sin domartjänst. Antalet ledamöter skulle alltjämt vara tolv, sex adliga och sex icke adliga. Justitiestatsministerm skulle fungera som ordförande i Högsta domstolen. 1840 beslöt man emellertid, att justitiestatsministern icke längre skulle tillhöra domstolen, och i liberalismens anda avskaffade man 1844 bestämmelsen omatt Högsta domstolen skulle bestå av en viss proportion adliga och icke adliga ledamöter. Vidare utökade man successivt antalet ledamöter i domstolen tills man 1909 bestämde, att den skulle bestå av 24 ledamöter. Kungen behöll sina tvenne röster jämte utslagsröst formellt till 1910,^“^ men han hade dessförinnan sedan 1809 begagnat sin rösträtt endast en gång, nämligen vid domstolens hundraårsjubileum 1889, om man bortser från lagförklaringarna, då kungens två röster alltid inhämtades, utan att han behövde vara personligen närvarande i domstolen. Det har tidigare påpekats, att Gustav III 1778 återupplivade underställningsinstitutet, vilket innebar, att alla dödsdomar skulle underställas Kungl. Maj:t. Detta underställningsinstitut avskaffades först i och med den nuvarande Rättegångsbalkens införande 1948. Efter dödsstraffets avskaffande 1921 tillämpades institutet vid ådömande av livstids straffarbete. Processförfarandet liksom bevisningen i tviste- och brottmål blev föremål för en omfattande och långvarig utredning och diskussion under perioden 1809—1948. Redan 1811 tillsatte man en lagkommitté, den s.k. Stora lagkommittén, som fick i uppdrag att genomföra en revision av 1734 års lag i dess helhet. För denna undersökning är det av intresse att notera, att i denna lagkommitté ingick bl.a. assessorn vid Kommerskollegium Olof Zenius (1772— 1836). Han var en utomordentligt skicklig jurist och var väl förtrogen med den kontinentala rättsvetenskapen. Bl.a. översatte han till svenska von Feuerbachs bayerska strafflag.1814 utsågs Johan Gabriel Richert (1784—1864) till ledamot av denna lagkommitté. Han var Sveriges främste jurist under förra delen av 1800-talet och blev snart lagkommitténs verklige ledare. Han var påverkad av såväl fransk rätt somliberalismens idéer. Såväl teoretiskt sompraktiskt-politiskt tog han upp kampen med konservatismens och den historiska skolans företrädare. Hans liberalism sträckte sig till alla samhällslivets områden. Redan 1815 lade Lagkommittén fram ett betänkande angående domstolsorganisationen i landet, vari den föreslog en förenklad domstolsorganisation för att på så sätt nå en skyndsammare handläggning av målen.Man föreslog sålunda 2'* SFS 1909:38 (26/5 1909). N. Jareborg, Johan Gabriel Richerts »Försök: OmStrafflagarna» (1813), 1977, s. 124 f. Kongl. Lag-Commiteen, Förslag till Allmän Civillag, 1826, Bihang N:o 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=