229 Trots den ovannämnda successiva upplösningen under 1800-talet av den gamla ortodoxa, kristna enhetskulturen och trots kyrkans avtagande inflytande på det svenska samhällslivet finner man dock, hur domstolarna under 1800talet alltjämt anlitade prästerskapet till att försöka få dem för brott misstänkta och anklagade att bekänna. Särskilt påfallande var väl denna verksamhet i fråga pm de s.k. bekännelsefångarna.Varje kungligt brev rörande insättande på bekännelse av för grova brott misstänkta och anklagade personer innehöll föreskrifter omatt dessa bekännelsefångar skulle flitigt uppmanas av prästerskapet till sann och uppriktig bekännelse. Variationerna i formuleringen är obetydliga. Prästerskapets uppgift att genom lämplig behandling påverka fångar och för brott misstänkta och anklagade personer understryks också i den instruktion för ämbets- och tjänstemannapersonalen vid allmänna arbets- och korrektionsinrättningen på Långholmen i Stockholm liksomi motsvarande instruktion för personalen vid allmänna arbets- och korrektionsinrättningen för kvinnor på Norrmalmi Stockholm och för personalen vid Malmö fästnings- och korrektionsfängelse, vilka alla tre utfärdades den 7 mars 1835.'^ Det säges där bl.a., att fängelseprästerna skall ofta anställa enskilda förhör med fångarna och hos dem inplanta religionens läror till noggrann efterlevnad. De skall vidare söka påverka fångarna, så att de känner ånger över begångna förvillelser och därigenom främja deras omvändelse och bättring. Prästerna skall flitigt besöka bekännelsefångarna för att förmå dem till uppriktig bekännelse av de brott, för vilka de blivit tilltalade. Samma tro på och uppskattning av betydelsen av den själavård somfängelseprästerna utförde, återfinner man även i kronprins Oscars arbete »Om straff och straffanstalter».'^ Den betydelse och verkan, som man inom Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket tillmätte religionen och prästerskapets själavård, framgår bl.a. av en skrivelse från nämnda styrelse till kommendanten i Malmö med anledning av en rapport om att en bekännelsefånge avlidit. Styrelsen önskade få veta, omfången fått besök av någon präst, när han låg på sitt yttersta, »då, vid den vigtiga öfvergången från lifvet till evigheten, sinnet lättast öppnar sigför Religionens inverkan . . .».** Det bör också i detta sammanhang noteras, att domstolarna även under 1800-talet och början av 1900-talet var mycket noga med att erinra alla som skulle avlägga ed inför rätta, hur viktigt det var, att de talade sanning. Somregel fordrade man också, liksom under 1700-talet, att de, somskulle avlägga värjemålsed, skulle flera veckor i förväg — tiden varierar under 1800-talet mellan två G. Inger, Institutet »insättande på bekännelse» i svensk processrättshistoria, 1976, s. 133 ff. SFS 1835:20. [Oscar I], Omstraff och straffanstalter, 1840, s. 123 f. Styrelsens över fängelser och arbetsinrättningar i riket protokoll och registratur 22/1 1841, RA. — Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 136.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=