227 två eller tre församlingsmedlemmar låtit sig enskilt skriftas och avlösas, d.v.s. bekänt sina synder och fått sina synders förlåtelse.^ Detta stadgande innebar, att den enskilda skriften, syndabekännelsen, kom att kvarstå som ett slags straffpåföljd. Den var frivillig, men man skulle anteckna förhållandet på vederbörandes prästbetyg, d.v.s. dåtidens personbevis. Denna 1855 års förordning upphävdes 1918, varigenomden gamla kyrkoplikten såsomen följd av borgerligt straff helt försvann."* Ett annat tecken på upplösningen av den gamla kristna enhetskulturen och den begynnande sekulariseringen av det svenska samhället, somutan tvekan är intressant i detta sammanhang, är vittnesedens förändring alltifrån 1873 fram till 1948. Redan 1838 och 1849 hade man infört den ändringen vid eds avläggande av mosaiska trosbekännare, att de skulle svära vid Gud och hans heliga lag i stället för vid Gud och hans heliga evangelium.^ I och med dissenterlagstiftningen 1873, varigenom de främmande trosbekännarnas ställning i det svenska samhället reglerades mera generellt, infördes även den förändringen, att de främmande trosbekännare, vilkas troslära förbjöd dem att avlägga ed, befriades därifrån. Samtidigt bestämdes, att Kungl. Maj:t skulle förordna, hur man skulle förfara med dessa individer.^ Som regel föreskrev Kungl. Maj:t, att eden skulle utbytas mot en högtidlig försäkran på heder och samvete.^ I och med det svenska samhällets tilltagande sekularisering kom 1873 års föreskrift att i praxis tillämpas även i fråga om medlemmar av svenska kyrkan, som av samvetsbetänkligheter ansåg sig förhindrade att avlägga ed.^ Edsformulärens lydelse diskuterades emellertid i riksdagen även efter 1873. Tio år senare hemställde sålunda riksdagen hos Kungl. Maj:t, att gällande edsformulär skulle ändras liksom även gällande föreskrifter angående användandet av eder över huvud.^ Man framhöll i riksdagens skrivelse, att slutorden i gällande edsformulär hade en för många motbjudande lydelse. Många personer hade av samvetsskäl antingen helt och hållet vägrat att gå ed eller fordrat en annan form för dess avläggande än den gällande. De ord, som man önskade skulle utgå, var följande: ». . . så sant mig Gud hjelpe till lif och själ». Nya lagberedningen fick i uppdrag av Kungl. Maj:t att vid avgivandet av förslag till ny rättegångsbalk överväga frågan om inskränkning i gällande be- ^ SFS 1855:61, s. 13 f. (4/5 1855). SFS 1918:453 (28/6 1918). ^ Commerce-Collegii Circulaire den 13 augusti 1838, SFS 1838: 33, s. 2 f., 6 §. — Kungl. förordning den 6 februari 1849, SFS 1849:11, s. 4. *’ SFS 1873: 71 (3 F 10 1873). ^ Processlagberedningens förslag till Rättegångsbalk, II, Motiv m.m. 1938, s. 397. * Processlagberedningens förslag till Rättegångsbalk, II, Motiv m.m. rättsfall). ’ Nya lagberedningens den 28 juni 1883 afgifna utlåtande i fråga om ändring af edsformulären. — Nya lagberedningen, Betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, III, 1884, Bilaga. — Rskr 1883:47. s. 397 (med där anförda
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=