222 Min genomgång av lagstiftning, doktrin och rättspraxis under tiden 1734— 1809 har vidare visat, att Gustav III avskaffade tortyren definitivt 1772, en åtgärd som måhända var föranledd icke endast av påverkan från den samtida upplysningstidens tänkande utan även av personliga intryck av tortyrens användning i Sverige på 1750-talet och av det lidande som följde i spåren av denna tortyr. Såväl användandet av svårare fängelse som den kvalificerade tortyren tyder på att man, trots lagens förbud att döma någon enbart på eget erkännande i ett mål rörande kapitalbrott, tillmätte det egna erkännandet mycket stort bevisvärde, vilket också framgått av bl.a. Nehrman-Ehrenstråhles arbeten rörande den svenska processrätten. Ett rättsinstitut, som börjat tillämpas långt före tillkomsten av 1734 års lag, var »insättandet på bekännelse», vilket innebar, att man satte in en person, som var misstänkt för att ha gjort sig skyldig till ett grovt brott men somnekade till att ha begått brottet, i häkte på någon fästning för att han under prästerskapets påverkan så småningom skulle drabbas av samvetskval och bli beredd att bekänna. Detta rättsinstitut utvecklades och reglerades successivt under 1700talet. Med 1803 års kungl. brev fick det sin definitiva utformning. Jag har ansett mig ha anledning att fästa uppmärksamheten på likheten emellan behandlingen av dessa för grova brott misstänkta personer, som vägrade att erkänna några brott, ehuru i det närmaste övertygade omsin skuld och de behandlingsförslag, som framlades av en rad framstående tyska jurister och kontinental rättspraxis å ena sidan och svensk juridisk doktrin, lagstiftning och rättspraxis å den andra. Detta var ju ett sätt att pressa fram bekännelse, när man icke längre fick använda tortyr. Märkligt nog kominstitutet »insättande på bekännelse» icke att spela någon mera framträdande roll förrän i slutet av 1790-talet, trots att tortvren avskaffades redan 1772. Jag har i detta sammanhang även visat på de stora likheter, som förelåg mellan de olydnads- och lögnstraff, somman använde sig av på kontinenten för att pressa frambekännelser, och den svenska behandlingsmetoden, som i lagen kallades svårare fängelse. Min undersökning av erkännandet under tidsperioden 1734—1809 har vidare visat, att man i tvistemål kunde tillmäta även confessiones extraiudiciales fullt bevisvärde, medan man i brottmål enligt lagen fordrade, att den anklagade själv skulle svara inför rätta. Dock har vi sett, hur man efter 1734 liksom före lagens tillkomst i mindre brottmål kunde godta confessiones extraiudiciales även i brottmål. I tvistemål kunde parterna företrädas inför rätta av fullmäktiga ombud. I praxis tycks man t.o.m. ha tillåtit hustrur att uppträda som fullmäktiga ombud för sina män i tvistemål. I brottmål skulle enligt lagen den anklagade, som nämnts, personligen svara. Däremot kunde han få ha rättshjälp vid sin sida.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=