220 även exempel på hur de som medelst någon form av våld tvingats erkänna brott, somde icke begått, senare på allt sätt sökte återta sina erkännanden. 189 4.4.4. Appellationsmöjligheten efter avgivet erkännande Jag har i det föregående noterat, att det infördes utförliga bestämmelser om appellationsmöjligheterna i såväl tviste- som brottmål i Rättegångsbalken i 1734 års lag. I tvistemål kallades denna hänvändelse till högre rätt för att få en dom ändrad vad och i brottmål besvär. Nehrman-Ehrenstråhle har utförligt kommenterat dessa lagregler. I sin »Inledning Til Then Swenska Processum Civilem» av år 1751 skriver han, att möjligheten att söka ändring hos överdomaren och få underrättens dom ändrad finnes införd redan i Guds lag. Nehrman-Ehrenstråhle hänvisar här till 2 Mos. 18, där det talas om hur Mose tillsatte domare att döma i ringare ärenden, medan alla svårare ärenden skulle hänskjutas till Mose, och till 5 Mos. 1:17, där det omtalas, hur domarna skulle utföra sina domartjänster, och huru de skulle hänskjuta de svåra målen till Mose. Det kan finnas många anledningar till att parterna under stundomvill ha en ändring av de domar, som underrätterna utdömt. Domaren i underrätten kan enligt Nehrman-Ehrenstråhle t.ex. ha varit rädd för arbete, icke fattat alla sakens omständigheter, icke förstått lagens rätta mening, varit partisk, avvisat vittnen, varit vårdslös eller oförståndig.Det kan emellertid också vara så, att domen blivit felaktig på grund av att parterna, åklagaren eller det fullmäktiga ombudet gjort något fel på grund av oförstånd, vårdslörhet, ondska eller på grund av annan orsak.Det kan ha förekommit något rättegångsfel, eller den för brott anklagade och dömde kan ha fått ett straff, som icke överenstämmer med lagens bestämmelser.'^^ Det kan också ha varit så, att man i underrätten icke tagit tillräcklig hänsyn till sådana omständigheter, som kan föranleda tvivel på erkännandets bevisvärde.'^'’ Nehrman-Ehrenstråhle går mycket noga 19C 18*» Ett typiskt exempel härpå är de arma kvinnors bekännelser i samband med den ovan nämnda häxprocessen i Dalarna 1757-1763. Se ovan s. 212. Ett annat exempel är den man, som av Slottsrätten hade dömts skyldig till stöld, etter det att man medelst härt fängelse pressat framett erkännande. Han vände sig till Kungl. Maf.t och begärde nåd. (Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 14''3 1734 nr 42). Se även Askims och Östra Hisings häradsrätts dombok, GLA, 24/9 1765 (en yngling bekände flera brott på grund av rädsla för tortvr). Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc, Civ., 1751, s. 380 f., Gap. XXX, § 14; Inledning . . . Proc. Civ., 1732, s. 400, Gap. XXX, § 17. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751, s. 378 f., Gap. XXX, § 9; Inledning . . . Proc. Crim., s. 251, Gap. XV, § 2. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751, s. 379 f., Gap. XXX, § 9; Inledning . . . Proc. Crim., s. 251, Gap. XV, § 2. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Crim., s. 254 ff.. Cap. XV. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Crim., s. 200, Cap. XI, § 38; s. 255, Cap. X\’, §13.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=