219 4,4.3. Möjligheten av att återta eller ändra ett avgivet erkännande Omdet avgivna erkännandet uppfyllde de ovanstående legala kvalitetskraven, så skulle det tillmätas fullt bevisvärde, men hur gjorde man, omnågon önskade återta eller ändra sitt avgivna erkännande? I Rättegångsbalken i 1734 års lag föreskrevs, att det som skrevs ned i samband med ett muntligt förhör skulle läsas upp för parterna, om de så önskade eller rätten fann det nödvändigt. Omen part då icke kändes vid det, somhade blivit nedskrivet, så hade rätten vitsord att säga, vad som hade blivit talat och svarat. Omnågon part önskade förklara sina ord och vad han menade, så borde det icke vägras honom. Domaren skulle emellertid pröva, vilken kraft det måtte äga, d.v.s. vilket värde, som man skulle tillmäta partens förklaring. Nehrman-Ehrenstråhle säger i sin »Inledning Til Then Swenska Processum Civilem» av år 1751 liksom i upplagan 1732, ehuru han 1751 hänvisar även till 1734 års lag, att var och en får tyda och förklara sin egen bekännelse, omden är mörk och tvetydig, men part får icke vränga en klar bekännelse eller återkalla en otvungen och välbetänkt bekännelse. Domaren skall därför förmana part att bli vid sanningen och sin gjorda bekännelse. Nehrman-Ehrenstråhle, som i sin kommentar förefaller strängare än bestämmelserna i 1734 års lag, hänvisar icke blott till 1734 års lag utan till flera kungliga brev samt till Tingmalabalken i Upplandslagen.'*^ Det kan förefalla märkligt, att Nehrman-Ehrenstråhle i detta sammanhang anför de utomordentligt stränga reglerna i den medeltida Upplandslagen, enligt vilka varken käranden eller svaranden fick ändra talan från ena tinget till det andra. Det förefaller troligt, att Nehrman-Ehrenstråhle med dessa hänvisningar vill understryka allvaret i att parten håller sig till sanningen och icke ändrar sina utsagor. Av det samtida domstolsmaterialet framgår, att de i brottmål tilltalade icke så sällan ändrade sig, antingen så att de först nekade till att ha begått den gärning, varför de var misstänkta och anklagade, och därefter erkände sin skuld eller så att de först var angelägna att bekänna ett flertal brott, ofta mycket grova brott, vilka bekännelser de sedermera återtog, när det visade sig, att deras erkännanden icke styrktes av andra omständigheter. I förstnämnda fall blev de helt naturligt dömda och straffade för det brott, som de hade begått, och i det sistnämnda fallet blev de dömda och straffade enligt Missgärningsbalkens bestämmelser för att de falskeligen hade erkänt sig ha begått brott.*** Det förekommer 186 186 R 14:6. 187 Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751 s. 261, Cap. XX, § 12. Kungl. brev 17/7 1688, 1/7 1692. Upplandslagens Tingmålabalk 4:2. R 14:6. 188 M 13:5. - Ex.: Besvärs- och ansökningsmäl, utslagshandlingar, Justiiierevisionens arkiv, RA, 4/6 1740 nr 1 (Svea hovrätt); 17/3 1780 nr 58 (Göta hovrätt); Hovrättsbrev till Örebro länsstyrelse, ULA, 2/6 1738 (Svea hovrätt); 22/11 1740 (Svea hovrätt); Uppsala rådstugurätts protokoll, ULA, 9/7 1740.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=