217 4.4.2.5. Confessio expressa — erkännandet skall vara uttryckligt Detta kvalitetskrav kan utläsas ur Rättegångsbalkens ordalydelse i R 17:36, sista punkten, där det står: >>Men ej bör någor i brott, somå lifgå, fällaspå egen bekännelse utan the omständigheterfinnas, sombekännelsen styrka»y^ Kravet på uttrycklighet kan sägas ligga ordet bekännelse. Detta kvalitetskrav finner man framfört även i den juridiska doktrinen, t.ex. hos J. Funck. Nehrman-Ehrenstråhle anmärker i detta sammanhang, att det också finns något, som kan kallas tyst erkännande, confessio tacita}^^ Vad menas då därmed? Jo, säger Nehrman-Ehrenstråhle, ibland syns svarandens gärningar bekänna och vidgå det, som käranden påstår. Nehrman-Ehrenstråhle nämner en svarandeparts flykt som exempel på en dylik confessio tacita. Confessio tacka är emellertid icke något fullt bevis utan allenast halvt eller ännu mindre. Nehrman-Ehrenstråhle anmärker i samband med sin förklaring av vad som avses med confessio tacita, att en parts tystnad inför rätta, när den andra parten talar osanning, icke kan anses som ett vidgående. Dock gör parten bättre, om han genast talar emot sin motpart, somfar med osanning. I detta sammanhang bör man erinra om de för brott tilltalade, som icke kunde eller ville fullfölja den värjemålsed, som blivit dem ålagd. De dömdes skyldiga till de brott för vilka de var anklagade, ehuru de icke erkänt sin skuld. Även i dessa fall torde man kunna tala omen formav confessio tacita. Ett speciellt problem erbjuder utforskandet av sanningen, då det är fråga om döva eller dumba, som är misstänkta eller anklagade för brott. Kan de misstänkta eller anklagade skriva och läsa förenklas förhörsproceduren, men omså icke är fallet, får man förhöra demmed hjälp av tolk. Härvid fordras i vissa fall, att tolken är edsbunden. De bekännelser, som dessa döva eller dumba avger medelst tecken, kan godtas som fulla bevis, omde styrks av andra omständigheter. 177 Trygger, Ombevisning, s. 66. Funck, Genwäg, s. 221. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751, s. 262, Cap XX, § 15; Inledning . . . Proc. Civ. 1732, s. 261 f.. Cap. XX, § 15. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., s. 262, Cap. XX, § 15. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc Crim., s. 162, Cap. IX, § 87. - I det föregående har jag anfört ett rättsfall från Glanshammars häradsrätt i Närke, som gällde en kvinna som icke kunde göra sig förstådd medelst tal. Hon stod anklagad för tredje resan lägersmål. Trots hennes oförmåga att avge ett förståeligt svar, ansåg sig rätten kunna förstå, att hon var medveten om vad hon gjort sig skyldig till och dömde henne till risslitning. Svea hovrätt t.o.m. skärpte straffet en aning och satte henne under övervakning, för att brottet icke skulle kunna upprepas. Se ovan s. 204 not 1 34. 177 180
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=