216 strömsattes in på bekännelse den 15 maj 1786 i ankarsmedjan i Karlskrona och hölls kvar där ännu den 8 maj 1816. Enligt fånglistan skulle Bergströmdå friges efter trettio år. Det uppges vidare, att han aldrig bekände. Han var misstänkt och anklagad för mord.*^^ År 1814 biföll Kungl. Maj:t lösgivning av hustrun Ingeborg Nilsdotter Törnros, som var anklagad för mord och mordbrand och suttit på bekännelse sedan 1792. 1814 satt hon på spinnhuset i Norrköping. Hon satt alltså på bekännelse i 22 år. Icke heller hon bekände någonsin något brott. Dessa två fall är måhända extrema exempel på långvariga förvaringstider, men om en bekännelsefånge icke var villig att bekänna, så fick han som regel sitta i häkte av någon form i flera år. Calonius säger i ett av sina yttranden i Högsta domstolen 1799, att han tycker, att man skall frige en bekännelsefånge, som ber om nåd och som har suttit på fästningen Sveaborg i Finland sex år, anklagad för inbrottsstöld. Han har under förvaringstiden uppfört sig stilla och försynt och blivit föremål för prästerskapets undervisning och förmaningar.'^^ I ett annat fall föreslår Calonius, att man skall frige en kvinnlig bekännelsefånge från spinnhuset i Norrköping, där hon suttit i sju år och fyra månader.'^"' I ytterligare ett mål föreslår Calonius, att en man friges från Sveaborg efter blott två års förvaring. Man bör väl i detta sammanhang erinra sig, att Calonius intog, som ovan framhållits, en rätt kritisk inställning till användandet av institutet »insättande på bekännelse» och rekommenderade, att man skulle använda det med försiktighet. Under 1800-talet blev det vanligt, att bekännelsefångarnas förvaringstid uppgick till tio till femton år. Sammanfattningsvis kan man konstatera, att man som regel icke använde något våld i domstolarna för att pressa fram bekännelser under tidsperioden 1734—1809, men att man trots allt, då det var fråga om grova brott, där straffpåföljden var dödsstraff eller straffet närmast dödsstraffet i hårdhetsgrad och där man icke kunde bruka värjemålsed och där det förelåg mer än halvt bevis mot den för brottet misstänkte, icke drog sig för att bruka svårare fängelse och insättande på bekännelse. Användandet av kvalificerad tortyr hörde däremot till undantagen. Som påpekats i föregående kapitel föreligger stora likheter mellan kontinental doktrin och praxis å ena sidan och svensk doktrin och praxis å den andra, vad gäller behandlingen av och synen på de för grova brott misstänkta personer, mot vilka det förelåg halvt eller mer än halvt bevis. Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 14C. Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 141. Calonius, Opera omnia, V, s. 211 f. nr 341, 30/9 1799. Calonius, Opera omnia, V, s. 194 ff. nr 337, 3/9 1799. Calonius, Opera omnia, V, s. 99 ff. nr 301, 7/1 1799.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=