215 nämnda protokollet, att Gustav III intog, som ovan nämnts, en kritisk hållning i fråga om institutet »insättande på bekännelse» och att han uppfattade det arbete, som ålades bekännelsefångarna som ett straff. Då man icke kunde vara övertygad omderas skuld, skulle man enligt kungen icke heller tvinga dematt arbeta. Någon förändring av behandlingen av bekännelsefångarna efter 1798 års föreskrifter synes icke ha inträffat. Man saknade helt enkelt vid denna tid lämpliga fängelser i Sverige för att kunna förvara dessa fångar i enskilda rum. Det var först längre frampå 1800-talet, som man började bygga om de gamla och dessutomuppföra nya fängelsebyggnader. Det har ovan påpekats, att Nehrman-Ehrenstråhle liksom så många andra jurister både i Sverige och nere på kontinenten betraktade de personer, som var misstänkta för grova brott och där det förelåg mer än halvt bevis som brottslingar, ehuru de icke hade erkänt, att de hade begått några brott. Detta var också, kan man säga, den allmänna inställningen här i Sverige liksompå kontinenten till de s.k. bekännelsefångarna, som var insatta på häkte på någon fästning för att bekänna, vilken inställning fick till följd icke blott, att man berövade dessa människor deras frihet och behandlade demsomfångar utan även att man genom ett kungligt cirkulär till landets konsistorier 1765 införde den bestämmelsen, att den person, vilkens sak genom domstol lämnats till framtiden, skulle motta avlösningen vid skriftermål samt Herrens heliga nattvard enskilt i sakristian.Man ansåg tydligen, att den för brott misstänkte gått förlustig något av det medborgerliga förtroendet och anseendet, äran, och att han dessutom borde utsättas för en viss press, så att saken klarades upp. Den misstänkte betraktades som en obotfärdig syndare, och det skulle givetvis väcka anstöt, om man tillät en dylik att få gå till nattvarden tillsammans med övriga församlingsbor.Genom det enskilda skriftermålet i sakristian fick prästen dessutom bättre möjlighet att idka själavård och förmana vederbörande syndare att bekänna sin synd, vilken uppgift just betonas i det kungl. cirkuläret 1765. Människans naturliga och gudomliga rätt att få del av salighetsmedlen vågade man icke förneka eller inskrida emot, men intet sade, att hon skulle motta dessa medel offentligt tillsammans med övriga församlingsbor. Förvaringstiden för bekännelsefångarna kunde naturligtvis variera, men för nutida människor måste den som regel uppfattas som mycket lång, i vissa fall ohyggligt lång. Dessa fångar var dock icke dömda skyldiga till några brott. För 1700-talsfångarna är det svårt att få fram några korrekta statistiska uppgifter, och detta gäller även beträffande den tid, som man höll dessa bekännelsefångar inspärrade. Ftt par exempel kan dock nämnas. Fn man vid namn Jacob BergBackman, Ny Lag-Samling, Femte Häftet, s. 515. nelse», s. 40. Inger, Institutet »insättande på bekän170 Stöd för denna tolkning finner man bl. a. hos Calonius i hans dissertation De Elicienda in Foro Criminali ReorumConfessione, Opera omnia, II, s. 307.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=