214 det nämligen, att erkännandet skulle wzrzfrivilligt avgivet. Med anmärkningen att erkännandet skett frivilligt, uttrycker man då endast det faktum, att erkännandet avgivits enligt lagens föreskrifter.*^^ I vilken utsträckning beslöt domstolarna och Kungl. Maj;t att sätta in för grova brott misstänkta personer på bekännelse?För tiden före 1750 synes frekvensen ha varit mycket låg. Under tidsperioden 1755—1780 synes antalet bekännelsefångar per år i hela landet, d.v.s. inklusive Finland, ha varierat mellan 1 och 4, medan det under 1780-talet rörde sig om 4 till 6 per år. 1790 torde antalet bekännelsefångar ha varit omkring 5. I slutet av 1790-talet uppgick antalet bekännelsefångar till 18 för att sedan sjunka till 16. Efter år 1800 ökade antalet bekännelsefångar högst markant. Vid årets slut 1801 fanns det icke mindre än 28 (2 kvinnor) bekännelsefångar i landet, varav 19 förvarades på Sveaborgs fästning i Finland. Fem år senare, 1806, hade antalet bekännelsefångar stigit till 51 (3 kvinnor, 35 på Sveaborg). De följande åren fram till Finlands skiljande från Sverige 1809 var antalet bekännelsefångar ungefär lika högt som 1806. Något somman bör lägga märke till rörande institutet »insättande på bekännelse» under senare delen av 1700-talet, är utan tvekan avsaknaden av en förhöjd frekvens efter det att Gustav III hade avskaffat tortyren. Möjligen berodde detta förhållande på att Gustav III hade en kritisk inställning till institutet i fråga. Dessutomhade man ju alltid möjligheten att tillgripa svårare fängelse. Ökningen av antalet bekännelsefångar i slutet av 1790-talet och början av 1800-talet hade möjligen sin grund i en ökad brottslighet i den del av Sydösterbotten i Finland, somhörde till Vasa län. 1700-talsmaterialet rörande bekännelsefångarna vittnar om att man under detta århundrade som regel dömde dessa fångar till arbete på någon fästning eller i Karlskrona ankarsmedja.*^^ Av ett par rådsprotokoll från åren 1773 och 1784 synes framgå, att man åtminstone under stundom begränsade bekännelsefångarnas arbetsbörda i jämförelse med övriga fästningsfångars för att prästerskåpet skulle få tillfälle att påverka dem.*^^ Det framgår tydligt av det förstDenna min tolkning bestyrks av ordalydelsen i ett domstolsprotokoll från Karlskoga häradsrätts urtima ting den 3 september 1761, där det heter: y>Anders Andersson ifrån Kortfors Bruk, somfrivilligt för Rätten hekänt, utan att tvara thertill pint skrämdeller stvikehgaförledd, att han med en blekröd ko haft Tidelag ...» Här citerar man i protokollet nästan ordagrant texten i Rättegångsbalken i 1734 års lag. (Karlskoga häradsrätts domböcker, ULA, 3/9 1761.) På liknande sätt upprepar man lagens bestämmelser i ett protokoll från Svea hovrätt 1750. Målet rörde en man, som var anklagad för tidelagsbrott. »Och altenstund thenna Lars Larsson således, friwilligt och utan at wara thertil pint, skrämd eller läckad, inför Rätta tilstädt, och wid then bekännelse förblifwit, ...» (Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 1/3 1750 nrF4.) Se härom Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 142 ff, Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 122 ff. Rådsprotokoll 30/3 1773, del I,s. 1110; 30/4 1773, del I, s. 1547, samt Kungl. Maj :ts Justitierevisions protocoller för 1784, Senare delen, pag. 454, prot. 24/8 1784, RA. 166 168
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=