212 eller aldrig hade ändamålet vunnits genom de till bekännelses vinnande av angivna brott ådömda fängelsestraff.'^^ Med af Låstbom instämde Erik Johan Bergenheml I vilken utsträckning använde man då i rättspraxis tortyr, svårare fängelse och insättande på bekännelse för att pressa fram bekännelse? Som ovan påpekats, framgår det av Nehrman-Ehrenstråhles kommentar till Rättegångsbalken i 1734 års lag, att man stundom med framgång använt sig av hot om våld eller av kvarhållande i häkte på någon fästning för att få fram bekännelse.Ett studium av domstolsmaterialet ger vid handen, att man tillgrep kvalificerad tortyr i tortyrkammare, när man skulle pressa frambekännelser i samband med de politiska oroligheterna i Stockholm 1755—1765.'^' Det hade bildats ett hovparti, som strävade efter att stärka kungamakten. Partiet rönte emellertid starkt motstånd i riksdagen, där det s.k. hattpartiet hade majoritet. I samband med en planerad statsvälvning häktades flera av hovpartiets medlemmar, och åtta av dem utsattes för tortyr i den s.k. Rosenkammaren och avrättades på order av »ständernas kommission», en extraordinär domstol tillsatt av riksdagen och bestående av åtta adelsmän, fyra präster, fyra borgare och fyra bönder. Denna kommission hade fått i uppdrag att på allt sätt utforska sanningen och behövde därvid icke iaktta den ordinarie straffprocessens regler. Riksdagens s.k. sekreta utskott hade uppträtt som högsta myndighet och givit den extraordinarie domstolen, kommissionen, tillåtelse att i strid med lagens betämmelser även bruka tortyr för att få de anhållna att bekänna. Vid ett annat tillfälle på 1750-talet tillät en domstol i Dalarna, att man tillgrep mycket hårt fängelse för att få fram bekännelser i samband med en häxprocess. Detta hände i samband med ett urtima ting i Åls socken 1757.'^“ För att få kvinnorna att bekänna sin delaktighet i häxeriet använde man bl.a. handklovar, somman skruvade till så hårt, att blodet pressades ut. Med dessa handklovar påskruvade hängde man upp kvinnorna i taket eller på väggen eller fastgjorde dem i golvet. Kvhnnorna blev vidare slagna och stuckna med spön och käppar. De kläddes av nakna och misshandlades på alla tänkbara sätt. Allt enligt de protokoll, som upprättades i samband med senare processer, efter det att landshövdingen i Falun låtit undersöka saken. Slutet blev, att såväl den person, som tjänstgjort som domare vid första rättegångstillfället och därvid beordrat misshandeln av kvinnorna, samt den tjänsteman, en länsman, som verkställt och haft uppsikt över den företagna misshandeln, dömdes skyldiga till olagligt pinande av kvinnorna och fick rätt hårda straff av Svea hovrätt 1763. Vi'edberg, Till Rättegångsbalken, s. 34. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Crim., s. 160, Cap. IX, § 81. Se härom C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, IV, 1899, s. 168-227. Se härom E. Eries, Sveriges sista häxprocess i Dalarne 1757—1763 efter handlingarna i målet, 1893, och Hj. Malmquist, Om hexprocessen i Dalarne 1757-1763 jemte öfversigt af föregående hexprocesser, 1877, s. 19—37.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=