211 Kungl. Maj:t om man icke kunde få använda de mörka och kalla, källarvalvliknande fängelserum, somvar belägna mer eller mindre under jorden och som saknade eljest nödiga utrymmen och bekvämligheter, för häktade i mål, som rörde förräderi, uppror, röveri och tjuvnad, där de häktade var besvärade med så bindande indicier, att de redan var bundna till gärningen med halvt bevis och med mer än halvt bevis. Kungl. Maj:ts svar på denna framställning var mycket kortfattat. Kungl. Maj:t svarade, att författningen av den 27 augusti 1772 angående pinorums avskaffande var så tydlig och klar, att det icke behövdes någon vidare förklaring. Man kan tyda detta svar på flera sätt. Man kan däri se en klassifikation av dessa fängelserum som en formav pinorum, och då var de enligt den kungliga förordningen förbjudna. Man kan också gå ett steg längre och säga, att det kungliga svaret i viss mån förbjöd även den formav institutet svårare fängelse, som man tidigare praktiserat och som bestod i att man satte för brott misstänkta personer i vidriga fängelserum för att få dematt bekänna. Intressanta är de uttalanden om principerna för tillämpningen av institutet insättande på bekännelse, somHögsta domstolen gjorde på 1790-talet, och den kritik av nämnda institut, som framfördes av vissa ledamöter av Högsta domstolen i början av 1800-talet.Den 24 november 1795 förklarade sålunda Högsta domstolen, att en för brott anklagad icke skulle berövas friheten och sättas på bekännelse på en fästning, förrän han i det närmaste med fulla skäl blivit om missgärningen förvunnen, och att domaren, som i sin övertygelse prövat honom omöjligen kunna vara oskyldig, icke ägde att i brist på den brottsliges eget erkännande fälla honom till dödsstraffet. Av ett yttrande av hovrättsrådet Anders Wåhlin den 19 januari 1798, i vilket flertalet av domstolens ledamöter instämde, framgår, att han ansåg, att det fordrades, att vederbörande skulle vara en fara för den allmänna säkerheten, för att man skulle besluta att sätta den för brott misstänkte på bekännelse på en kronans fästning. Här möter för övrigt för första gången det rekvisit på att vara en risk för den allmänna säkerheten för att sättas in på bekännelse, som sedan infördes i 1803 års brev. För kritiken av institutet »insättande pa bekännelse» svarade bl. a. den framstående juristen och domaren Herman af Låstbom, som ansåg hela institutet tämligen värdelöst. Sålunda intog han en från pluraliteten skiljaktig ståndpunkt, när ett mål rörande insättande på bekännelse behandlades i Högsta domstolen den 21 april 1806 och pluraliteten förordade insättande. Han motiverade sitt ställningstagande med att säga, att erfarenheten hade visat, att sällan Flintberg, Lagfarenhets-Bibliothek, IV, s. 553, Kungl. Maj:ts brev 21/12 1774. — Se härtill även J. Kreiiger, Bör fängelse å fästning längre bibehållas i Sverige såsom medel att förmå tilltalade personer till bekännelse?, 1868, s. 599. B. Wedberg, Till Rättegångsbalken. Några anteckningar ur Högsta domstolens gustavianska protokoll, 1922, s. 31 ff. 158
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=