210 bekännelse inomett eller några år. När allt hopp omatt få framen dylik bekännelse är ute, så bör också den misstänkte släppas. I annat fall blir det blott fråga om en onyttig grymhet att fortsätta med detta pinande av en människa, som möjligen kan vara skyldig. Calonius var, somsynes, icke helt motståndare till användandet av institutet »insättande på bekännelse», men han önskade, att det skulle användas med största försiktighet. Samma kritiska inställning till brukandet av våld för att pressa fram en bekännelse finner man i ett yttrande av Calonius 1798.*^^ Målet gällde den gången en person, somblivit dömd mot sitt nekande för delaktighet i stöld och blivit straffad på olika sätt men som trots detta framhärdade i sitt förnekande av skuld. Calonius är i detta yttrande ytterst kritisk mot att man använt spöstraff för att få fram en bekännelse. Han föreslår, att hovrätten skall förvisa mannen till vederbörande prästerskap, som skall förmana honom och försöka med hjälp av Guds ord förmå honomtill bekännelse. Efter en månad skall man sedan rapportera resultatet av den prästerliga själavården. Nekar han då, skall han åläggas 12 dagars fängelse på vatten och bröd, och om han då alltjämt nekar, skall det rapporteras till hovrätten och därifrån till Kungl. Maj:t. Professorn i juridik vid Lunds universitet Lars Tengwall synes ha varit något mera positiv till häktning och insättande på bekännelse än Calonius. I sin skrift »Tankar om Längelse å Personer och Qwarstad å Gods» framför han den tanken, att man måste för samhällets skydd och trygghet få häkta och avskilja för brott misstänkta personer för förvaring.Han betonar dock, att det måste föreligga skälig misstanke ombrott, innan man griper en person och förpassar honon till häkte eller fängelse. Omanvändandet av svårare fängelse säger Tengwall, att det icke är rådligt att tillgripa tumskruvar och handklovar.*^'^ Plintberg redogör i princip endast för bestämmelserna i lagen samt senare tillkomna kungliga brev och förordningar.'^-^ Han ger alltså som regel icke någon personlig kommentar till de aktuella lagrummen, varför man icke kan utläsa hans personliga inställning till institutet »insättande på bekännelse» och till användandet av svårare fängelse och tortyr. I en anmärkning finner man dock, att Flintberg var mycket kritisk till den legala bevisteorins princip om erkännandets stora bevisvärde och likaså till värdet av svårare fängelse. Han säger bl.a.: »svårare häckte och bekännelse siä illa tilsammans i bewisningswägen».^^^ Bland de kungliga brev, som Flintberg anför, finns ett som i detta sammanhang är av ett visst intresse. Svea hovrätt hade 1774 riktat en förfrågan till Calonius, Opera omnia, s. 400 ff. nr 255, 26/2 1798. L. Tengwall, Tankar omFängelse å Personer och Qwarstad å Gods, 1799, s. 30 ft. Tengwall, Tankar, s. 21. Flintberg, Lagfarenhets-Bibliothek, IV, 1801, s. 543 ff. Flintberg, Lagfarenhets-Bibliothek, I, s. 124.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=