209 fängelse och tortyr, efter det att Gustav III hade förbjudit tortyren? Låt oss höra vad de ovannämnda rättsvetenskapsmännen Calonius, Tengwall och Flintberg har att säga därom. De var alla tre verksamma omkring sekelskiftet 1700-1800. Calonius har i många av sina yttranden i Högsta domstolen i viss mån klargjort sin syn på dessa företeelser. 1796 var således ett tjuvnadsmål uppe till handläggning i Högsta domstolen.'"*’ Svea hovrätt hade underställt Kungl. Maj:t målet med anledning av det kungl. brevet av den 11 november 1756 och föreslagit, att den för brott misstänkte skulle sändas till en fästning att där tills vidare hållas i fängelse och av prästerskapet flitigt förmanas att bekänna sanningen. Fästningsbefälhavaren skulle efter ett års förlopp rapportera, hur den intagne förhållit sig, om han icke dessförinnan erkänt, och hovrätten skulle därefter utlåta sig över om den för brott misstänkte skulle kvarhållas på fästningen eller lösges. Calonius påpekar, att allmänna lagen icke känner till detta förfaringssätt, som inkommit med brevet 11/11 1756 till hov- och överrätterna. Men enligt 1756 års brev gäller detta förfaringssätt endast i sådana mål, i vilka den brottslige, omhan bleve fullständigt överbevisad omatt han hade gjort sig skyldigtill det brott, för vilket han var misstänkt, skulle straffas med döden eller med det straff, som är närmast dödsstraffet i hårdhet, och då skulle det kunna bli fråga om leuteration. Calonius påpekar släktskapen med de i lagen eljest ogillade pinliga förhören och säger, att det måste användas ytterst varsamt. Det bör få användas endast, om missgärningen är synnerligen grov och den brottslige uppenbart förhärdar sig att neka eller har genom flera förut begångna brott ådagalagt obotlig vanart, och man riskerar, att det begångna brottet i annat fall icke kommer att föranleda något straff för gärningsmannen. Endast då kan man fordra en stränghet, som går utöver de regler, som lagen eljest föreskriver. Kungen gick på Calonius’ linje och avslog Svea hovrätts hemställan. Vid handläggningen av ett rättsfall i Högsta domstolen 1799 avgav Calonius ett skriftligt yttrande, i vilket han redogör för avsikten med institutet »insättande på bekännelse».'^' Avsikten med att sätta in en för grovt brott skäligen misstänkt men därtill icke övertygad är icke att plåga honom så länge med fästningsarbete, att han till slut av ledsnad över sitt usla liv nödgas ljuga ett brott på sig själv, som hans samvete friar honom från. Ändamålet med »insättande på bekännelse» är endast att därmed försöka om icke till äventyrs den misstänkte genom prästerskapets biträde kunde förmås till en uppriktig och tillförlitlig C.ilonius, Opera omnia, IV, s. 131 ff. nr 162, 7/11 1796. - Calonius har i ett brev till Henrik Cjabriel Porthan den 19 november 1796 berättat om detta tjuvnadsmål. (Mathias Calonii bref till Henrik Gabriel Porthan utg. av W. Lagus, 1902, nr XCVII, Stockholmd. 19 Novemb. 1796.) Calonius’ försiktighet, när det gällde att sätta in för brott misstänkta personer på bekännelse, framgår även av ett \ ttrande OM 1798, Calonius, Opera omnia, IV, s. 351 ff. nr 238. Calonius, Opera omnia, V, s. 93 ff. nr 301, 7/1 1799. 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=