208 var villiga att över huvud säga något inför rätta. Jag har också redogjort för hur rättsvetenskapsmännen Claproth, von Quistorp och Kleinschrod bearbetade frågan om hur man skulle behandla dem, som stod anklagade för grova brott. Alla tre avvisade användandet av tortyr för att pressa fram ett erkännande, medan de icke stod främmamde för interneringoch användande av ahsolutio ab instantia. En sak, som man bör observera i detta sammanhang, är en föreskrift, som förekommer såväl i de kungl. breven 1753 och 1756 somi 1803 års brev, nämligen den, att om straffet i ett till någon hovrätt och därefter till kungen hänskjutet mål efter kungens gottfinnande borde skärpas, så skulle det icke nämnas i utslaget, att det skett enligt kungens beslut. Det framgår av ett kungl. brev till Svea hovrätt av den 12 november 1817, att denna föreskrift ansågs gälla även insättandet på bekännelse.*"*^ Denna bestämmelse om förtigandet av kungens beslut kan tolkas som ett utslag av den gamla synen på kungamakten såsom en kungamakt av Guds nåde samt av upplysningstidens ideologi omden upplyste, upphöjde och nåderike fursten. Nåden tillkom kungen, medan det tillkom domstolarna att döma efter lagen, som Nehrman-Ehrenstråhle framhåller.'"*^ Kungen fick icke uppfattas såsom en ond och hämndgirig makt. Han skulle i stället framstå såsom den gode, humane och upplyste landsfadern. Bestämmelsen om förtigandet av kungens medverkan i straffprocessen kan emellertid också tolkas så, som Flintberg gör i sitt Lagfarenhets-Bibliothek.'"*^ Under hänvisning till Montesquieu och Beccaria redogör han för den naturrättsliga synen på fursten. Fursten, regenten, föreställer själva samfundet och äger stifta allmän lag, men det tillkommer icke fursten att döma någon enskild medborgare, ty då det är fråga omett brott, finns det två parter: regenten, somförsäkrar, att samfundskontraktet är brutet, och den anklagade, som bestrider verkligheten av ett brott. Mellan dessa båda parter är det nödvändigt, att det finnes en domare, som avgör tvisten, d.v.s. en domstol, emot vilkens utslag man icke får vädja. Insättandet av personer på bekännelse fick alltså icke ske utan kungens tillstånd. När Högsta domstolen inrättades 1789 infördes inga bestämmelser i instruktionen för denna domstol om att den skulle avge några yttranden över dessa individer, somdomstolarna föreslog, att de skulle sättas in på bekännelse. Så blev emellertid fallet och likaså fastställdes 1807, att Högsta domstolen skulle pröva bevisningen. Kungen skulle alltså efter hörande av Högsta domstolen avgöra, omvederbörande skulle insättas på bekännelse eller ej. Hur reagerade då företrädarna för den juridiska doktrinen och Högsta domstolen för detta institut »insättande på bekännelse» och användandet av svårare 148 G. R. Lilienberg, Svensk lagsamling, III; 1, 1879, s. 223. Nehrman-Ehrenstrahle, Inledning . . . Proc. Crim., s. 260, Cap. XVI, § 2. J. A. Mintberg, l.agfarenhets-Bibliothek,!, 1796, s. 81, 140 §, anm. Inger, Institutet »insättande pa bekännelse», s. 38. 147
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=