207 Om behandlingen av dessa för brott anklagade personer, som hade blivit insatta i häkte på någon fästning för att bekänna sina brott, dessa s.k. bekännelsefångar, gavs närmare föreskrifter i det ovan nämnda kungliga brevet av den 27 november 1798, som för övrigt innehöll detaljerade föreskrifter om behandlingen av landets fångar.'"*^ Om dem, som var insatta på bekännelse, föreskrevs, som nämnts, att de skulle, så vitt sig göra lät, hållas i särskilda rum för att prästerskapet desto bättre och oftare samt med större framgång skulle kunna förmana och undervisa dem. En definitiv reglering av detta insättande av för brott anklagade personer på bekännelse komgenomdet kungl. brevet av den 22 mars 1803.*'*^ Anledningen till utfärdandet av 1803 års brev var icke i första hand behovet av och önskan om att reglera instituten absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» utan att reglera leuterationsinstitutet, d.v.s. samma behov, som låg bakom utfärdandet av de kungl. breven 1753 och 1756. 1803 års brev tillkompå initiativ av riksdrotsen, greve Carl Axel Trolle-Wachtmeister.''*'* Enligt 1803 års brev skulle hovrätterna underställa kungen dels de brottmål, där det fanns anledning att skärpa straffen utöver lagens föreskrifter, och dels de brottmål, där det förekomnågon, somstod anklagad för grovt brott och var i det närmaste övertygad därom men likväl nekade till brottet och därför icke kunde anses, helt överbevisad men vilkens ondska och vanart gjorde hans vistande på fri fot vådlig för den allmänna säkerheten, och hovrätten därför ansåg, att han borde hållas till bekännelse på längre eller kortare tid i fängelse eller tukthus eller spinnhus, samt dels de brottmål, där det icke fanns något lagrum, sombeskrev den brottsliga gärningen. För att en person skulle sättas in på bekännelse fordrades alltså för det första, att han hade ådagalagt en sådan ondska och vanart, att han måste uppfattas som en samhällsfarlig individ. Här borde det alltså vara fråga om den ondska och vanart, som han hade uppvisat, innan det brott begicks, för vilket han stod anklagad, ty för det brottet visste man ju icke, om han var skyldig. För det andra skulle denne person vara i det närmaste överbevisad om sin skuld. Man kunde enligt den legala bevisteorins principer icke döma honom förrän han hade bekänt. Man kan säga, att i 1803 års brev möter man samma inställning till dem, som kunde anses som farliga brottslingar som inom den kontinentala doktrinen. Det förekom där, som nämnts, att man efter avskaffandet av tortyren tillgrep olydnads- och lögnstraff, somväl mest påminner omsvårare fängelse i Sverige, mot dem, som var misstänkta för brott men vägrade erkänna brotten eller icke '■*- Backman, Ny Lag-Samling, Fjerde Häftet, s. 231 ff. Kungl. brev 22/3 1803, ank. 13 '4 1803, Svea hovrätts arkiv, RA; Backman, Ny Lag-Samling, Femte Häftet, s. 391. - Se vidare härom i Inger, Institutet »insättande på bekännelse» i svensk processrättshistoria, s. 48 ff. Protokoll inför Kungl. Maj:t på Drottningholms slott 7/9 1802, Kungl. brev 1802-1803, Justitiekanslerns arkiv, F 1 a: 12, pag. 40, RA. Inkomtill Justitiekanslern 7/9 1802. 143
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=