206 Ytterligare en anledning till att Gustav III var angelägen om att avskaffa tortyren och de pinliga förhören var säkerligen de intryck, han somung fått av dessa hårdhänta förhörsmetoder, när ett antal av det s.k. hovpartiet utsattes för tortyr och avrättades i samband med de politiska oroligheter, somutspelade sig i Stockholmpå 1750-talet och som på det allra närmaste berörde även kungafamiljen. Med Gustav III:s förbjudande av tortyr och pinliga förhör uppstod i Sverige samma problem som i utlandet, när man där avskaffade tortyren. Hur skulle man kunna pressa fram en bekännelse, när det förelåg halvt bevis och starka indicier för att den för brott misstänkte var skyldig till brottet? Visserligen kvarstod alltjämt i lagen bestämmelserna om att man fick försöka med svårare fängelse i grova brottmål för att få sanningen i ljuset, omdet förelåg bindande indicier, men samtidigt förelåg det förbud för pinliga förhör. Gränsdragningen mellan tortyr och svårare fängelse kunde synas flytande, men med tortyr avsågs somregel tortyr i särskild tortyrkammare. Efter avskaffandet av tortyren kvarstod ytterligare en möjlighet för frampressandet av bekännelse och det var den möjlighet, som Nehrman-Ehrenstråhle nämnde i sin kommentar, nämligen att med kungligt tillstånd sätta in den för brott misstänkte och anklagade på bekännelse på någon fästning. I Rättegångsbalken i 1734 års lag var föreskrivet, somjag tidigare omtalat, att om det i svårare brottmål förelåg mer än halvt bevis mot den, som anklagades för ett brott men som trots det nekade till att ha begått brottet, så skulle domaren, om han ansåg, att det förelåg fara för mened, lämna saken till framtiden, då den kunde bli uppenbar.Dennaföreskrift omabsolutio ab instantia reglerades närmare, som ovan framhållits, genom den kungl. förordningen av den 12 april 1753, där det bl. a. föreskrevs, att hovrätterna skulle underställa kungen de mål, som på grund av för mörka eller tvivelaktiga omständigheters skull skulle komma att lämnas till framtiden.Genom det kungl. brevet till Svea hovrätt av den 11 november 1756 gavs så möjlighet att med kungligt tillstånd kvarhålla anklagade brottslingar för kortare eller längre tid i häkte på någon fästning.''*' För den debatt, som uppstod i Sverige rörande tillämpningen och innebörden av institutet »insättande på bekännelse» under 1800-talet, är det av vikt, att man gör klart för sig, att man satte in dessa för brott misstänkta i häkte för obestämd tid med stöd av de ovannämnda bestämmelserna i Rättegångsbalken om lämnande av saken till framtiden och icke med stöd av bestämmelserna i lagen, att domaren i grova brottmål kunde få försöka med svårare fängelse. Det bör också noteras, att metoden att sätta in för brott misstänkta personer i fängelse för att med prästerskapets hjälp få fram bekännelse hade, som ovan framhållits, använts i Sverige långt före tillkomsten av 1734 års lag. R 17:32. Kungl. brev E I, Svea hovrätts arkiv, RA. ’■*' Kungl. brev E 1: 33, Svea hovrätts arkiv, RA. 140
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=