8 tysk-romerska rätten men att samtidigt flera av de svenska rättsvetenskapsmännen hade låtit sig påverkas av den humanistiska jurisprudensen. Intressanta är också de försök, som rättsvetenskapsmännen gjorde, att sammanföra den inhemska svenska rätten med den utländska och förklara att de båda rättssystemen överensstämde med varandra. Under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet blev hela bevisrätten och därmed även det egna erkännandet samt indiciernas värde och betydelse som bevismedel i civil- respektive straffprocessen föremål för ingående analys av ett antal tyska rättsvetenskapsmän såsom Justus Claproth, Johann Christian von Quistorp, Nicolaus Thaddäus von Gönner, Karl von Grolman, Johann Wilhelmvon Tevenar, Anselmvon Feuerbach, Carl Josef Anton Mittermaier, Carl August Tittmann, Gallus Aloys Kaspar Kleinschrod och Moritz August von Bethmann-Hollweg. Då man fortfarande höll fast vid den legala bevisteorins principer blev även den frågan föremål för rättsvetenskapsmännens intresse, på vilket sätt man skulle kunna få framett erkännande i en brottmålsprocess, när man icke längre fick använda sig av tortyr. Med den tyska civilprocessens reformering under 1800-talet och införandet av ackusatorisk processföring och fri bevisprövning i den tyska straffprocessen blev icke blott processrätten som sådan föremål för ingående och omfattande analys utan även bevisrätten och därmed också erkännandet. Sålunda behandlade de båda rättsvetenskapsmännen Heinrich Giesker och Emil Schauberg under 1860-talets senare del det egna erkännandets natur, funktion och bevisvärde i civil- respektive straffprocessen, och i slutet av 1800-talet blev erkännandets funktion i civilprocessen föremål för en skarpsinnig och ytterst betydelsefull analys av de två framstående rättsvetenskapsmännenJulius Wilhelm Planck och Oskar Biilow, vilken analys kom att ligga till grund för senare framställningar och undersökningar under 1900-talet. Erkännandets natur och bevisvärde inomstraffprocessen behandlades också av flera framstående rättsvetenskapsmän under 1800-talets senare hälft. Som exempel kan nämnas, förutomde ovannämnda Giesker och Schauberg, H. A. Zachariae, Julius Glaser och August von Kries. Liksom på kontinenten men med en viss tidsmässig fördröjning infördes även i Sverige under tidsperioden 1809—1948 såväl ackusatorisk processföring som fri bevisprövning, vilket givetvis kom att påverka synen på erkännandets natur och funktion i civil- och straffprocessen samt uppskattningen av erkännandets värde sombevismedel. Kraven på en reformering av den svenska processrätten och framlagda lagförslag utlöste en tidvis livlig debatt och inspirerade till flera skarpsinniga och inträngande processrättsliga arbeten. Betydande insatser utfördes t.ex. av Olof Zenius och Johan Gabriel Richert, som båda ingick i 1811 års lagkommitté. Den förstnämnde översatte till svenska von Feuerbachs bayerska strafflag. Om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=