205 tiska brotten uppmärksammas i en särskild paragraf kan ha sin orsak i att brott mot Gud och brott mot rikets säkerhet och kungen av tradition alltid nämndes först i brottskatalogen, men dessutom förhöll det sig nog så vid denna tid, att de politiska brotten stod i centrumför intresset på grund av den intensiva politiska maktkamp, somutkämpades i Sverige vid mitten av 1700-talet. Det framgår vidare av Nehrman-Ehrenstråhles kommentar, att även han somså många andra jurister under 1700- och 1800-talen betraktade de för brott misstänkta som skyldiga, då det förelåg bindande skäl. Det var blott halsstarrighet, som var orsak till att de icke bekände sin skuld. Vidare bör man lägga märke till kopplingen av begreppen svårare fängelse och kvarhållande i häkte på fästning. Nehrman-Ehrenstråhle nämner nämligen, att det i grova brottmål under stundom haft en god verkan att hota dem som icke ville bekänna, de s.k. motvilliga, med att de skulle plågas eller att de skulle kvarhållas i häkte på fästning någon tid, innan slutlig dom skulle fällas. Begreppskopplingen svårare fängelse och kvarhållande i häkte på fästning hade tydligen sin grund i innehållet i det kungliga brevet av den 11 november 1756, vilket Nehrman-Ehrenstråhle själv hänvisar till.'^^ I detta brev finner man dels de allmänna leuterationsbestämmelserna och dels de speciella regler, somskulle iakttas, då en sak var mörk och tvivelaktig och överdomaren bestämde, att den för brott misstänkte skulle hållas i häkte på någon fästning, innan slutlig dom fälldes. Innan ett dylikt beslut verkställdes, skulle målet underställas kungen. Vad var då ändamålet med det svårare fängelset och med denna internering på fästning? Jo, i båda fallen önskade man pressa fram en bekännelse. När domaren och prästerskapet icke lyckats förmå den misstänkte att bekänna genomlämpliga förmaningar, så kunde man tillgripa svårare fängelse med handklovar och upphängande på väggen och kvarhållande i häkte på fästning. Enligt NehrmanEhrenstråhle fick dock underdomaren icke utan särskilt tillstånd tillgripa handklovar, upphängande på väggen och spöande. Nehrman-Ehrenstråhle grundade sin mening på det ovan nämnda kungl. brevet av 22 april 1724, genom vilket kungen medgav användningen av svårare fängelse. Något sådant förbud för underdomaren att tillgripa svårare fängelse fanns emellertid icke infört i 1734 års lag. Enligt denna lag hörde det svårare fängelset till rannsakförsta stadium. Det skulle dock användas varsamt. Kvarhållande i ningens häkte fick däremot icke ske utan att hemställan gjordes till kungen. Säkerligen var Gustav III påverkad av upplysningstidens idéer och av den kritik av användandet av tortyr för frampressande av bekännelser, somgjort sig allt starkare gällande i utlandet, när han genom ett brev till landets samtliga landshövdingar den 27 augusti 1772 förbjöd all tortyr och alla pinliga förhör och gav befallning omatt alla pinorumskulle förstöras. 138 Kungl. brev, E I: 33, Svea hovrätts arkiv, RA. Backman, Ny Lag-Samling, Eemte Häftet, s. 508; af Ugglas, Samling af Kongl. Majrts Bref, IV, 1780, s. 130 f; Modee, Utdrag Utur . . . Publique Handlingar, X, 1801; s. 34 f.; E. Anners, Humanitet och rationalism, 1965, s. 186 ff; H. Munktell, Tortyren i svensk rättshistoria, 1940, s. 161.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=