204 pekatstog domstolarna, särskilt kanske överrätterna, hänsyn till de tilltalades sinnesbeskaffenhet, då det gällde att avgöra deras erkännandes bevisvärde. Det gällde då framför allt sådana grova brott, där straffpåföljden enligt lagen var dödsstraff. Man finner emellertid, att dumhet, enfald och okunnighet icke räckte som skäl för att fria de tilltalade från allt ansvar och förklara deras bekännelser som värdelösa. Man kunde förklara, att deras erkännanden icke tillräckligt styrktes av andra omständigheter och att de på grund av de tilltalades dumhet och enfald icke var helt otvivelaktiga och att de tilltalade därför icke skulle dömas enligt lagens strängaste regler utan till ett mildare straff. I stället för dödsstraff vid erkänt tidelagsbrott kunde man alltså utdöma spöslitning och några års arbete på fästning.I enstaka fall fann man emellertid, att vederbörande var så sinnessjuk, att han skulle friförklaras från allt ansvar. 4.4.2.4. Confessio spontanea — erkännande utan tvång eller svikligt förledande Till de kvalitetskrav på erkännandet, som uppräknades i 1734 års lag, hörde också kravet på att erkännandet skulle vara frivilligt avgivet inför rätta. Det har tidigare här omtalats, att det enligt 1734 års lag var förbjudet att använda tortyr, medan man däremot i grova brottmål tillät användandet av svårare fängelse.Av Nehrman-Ehrenstråhles kommentar till de nämnda bestämmelserna i 1734 års lag framgår, att man i praxis brukat s.k. svårare fängelse, då någon varit misstänkt för ett grovt brott och icke varit villig att bekänna detsamma.'^* Nehrman-Ehrenstråhle framhåller härvid två skilda fall, där det kunde vara särskilt aktuellt med svårare fängelse, nämligen när någon var misstänkt för brott rörande rikets säkerhet samt då det vid annat grovt brott förelåg bindande »liknelser», d.v.s. indicier, eller andra skäl. Att de poliSc ovan s. 192. Ex.: Svea hovrätts resolutioner till Uppsala länsstvrelse, landskansliets arkiv, ULA, 18/6 1739 nr 25; 11/2 1749 nr 3. Ex.: Svea hovrätts resolutioner till Uppsala länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 17 4 1735 nr 16 (En student har erkänt sig skyldig till grova brott. Hans erkännande styrks dock icke av några sannolika skäl. Dessutom är studenten svårmodig och sinnessvag. Han fnkännes.); 6/2 1764 nr 4 (En kvinna har under sinnessjukdom dödat sin svsters son. Hagunda häradsrätt har dömt henne till döden, att halshuggas. Hovrätten utdömde icke något straff men beslöt, att kvinnan skulle stängas in på hospitalet i Uppsala för återstoden av sitt liv.). En annan utgång fick däremot ett mål, somskickades in till Svea hovrätt från Glanshammars häradsrätt i Närke 1737. Målet gällde en kvinna som »til sine sinnen icke är wäl försvarad». Hon var anklagad för tredje resan lägersmål. Hon kunde enligt protokollet icke tala så, att någon kunde förstå, vad hon sade, men man kunde sluta sig till av »omständigheterna», att hon kunnat begripa, att hon »sig försedt». Dessutom var hon av ett »ondt och argt sinnelag». Häradsrätten hade dömt henne till risslitning enligt Missgärningsbalkens bestämmejser. Hovrätten skärpte i detta fall straffet från fyra till sex par ris, tre slag av paret, samt beslöt, att kvinnan skulle hållas under uppsikt av hospitalets föreståndare, så att brottet icke upprepades. (Hovrätters brev till Örebro länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 25'8 1737). 135 Se ovan s. 1OC. Nehrman-Ehrensträhle, Inledning . . . Proc. Crim., s. 159 f.. Cap. IX, §§ 79-81. 136
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=