200 talan vid domstol mot försumlig eller oduglig förmyndare. Det synes mig rimligt att tolka bestämmelserna i 1734 års lag så, att den somär under 21 år, är omyndig och kan icke utan sin förmyndares medgivande sluta ett avtal med en annan person, medan en femtonårig yngling har uppnått den förståndsmognad, att han bör kunna skilja på det som är tillåtet och det som är förbjudet och alltså kunna svara för sina egna gärningar och bör dessutom ha uppnått den mognad, att han kan bli trodd som vittne, om han icke lider av några själsliga lyten eller är omtöcknad av sprit eller andra droger. 1734 års lag är emellertid icke klar och tydlig på denna punkt, vilket bl.a. sammanhänger med att man i lagen icke gör någon åtskillnad mellan erkännande i tvistemål och erkännanden i brottmål och än mindre gör någon skillnad i tvistemål mellan erkännande av faktiska omständigheter och medgivande av motpartens påståenden. I Hernbergh—Elfstrands dissertation De confessione propria från år 1783 anges laga ålder till femton år.'*^ I Funcks »Genwäg Til Kundskap och Utöfning Af Swensk Lagfarenhet» säges däremot så här omde omyndiga: »Them, som icke hunnit til laga ålder och mognad, them somförnuftets bruk antingen felas eller therifrågenomnågot fel, af blind- dum- eller döfhet hindrade warda, så ock slösare, samt ogifta Möer bör Förmyndare sättas, ... — En omyndig kan med eftertryck icke slutafördrag eller drifwa någon rättegång widare, än öfwer then egendom han sig sielf kan förwärfuca (e). En omyndig bör rätta sig efter thes Eörmyndaresföreskrift, uti thet, som til thes bästa länder samt wisa honom wördnad, . . .».”■* Funck fortsätter något längre fram i texten: »Enär then omyndiga kommer til laga år och mognad, enär then ordsaken är borto, för hwilken någon warit hindrad sin egendom och Person at förestå, enärJungfrun •warder gift, och genom döden, tå uphörer Förmyndcrskapet, med hwad theraf följer.»"^ Det synes mig, att Funcks uttalande styrker min tolkning av lagens bestämmelser. En femtonårig man kunde vittna inför rätta, han kunde svara för sig i brottmål, han var ju straffmyndig, och han kunde erkänna de faktiska omständigheterna i ett tvistemål, men han kunde icke företa sig de rättshandlingar, där det fordrades, att parterna var processhabila. I den mån erkännandet var att uppfatta såsom ett bevismedel kunde alltså enligt 1734 års lag en femtonåring avge detta erkännande. För övrigt undergick bestämmelserna i 1734 års lag rörande processhabilitet och legalt ställföreträdarskap, som jag redogjort för i det andra kapitlet av detta arbete, inga förändringar under tidsperioden 1734—1809. II.' Hernbergh — Eltstr.ind, De confessione, s. 5, § III si vis quacdaru probatnii ex confessione hanrienda sit, reqiitritnr, nt confitens decitnnrn qnintumaetatis annnrn irnpleverit, udeo Ht irnpuherurn & minorenntutn confessio rejict debeat, ...» S. 69f. S. 7C f. — Se även s. 221. «VCid bekännelsen märkes, at then är tydelig, ozvtllkorltg, af myndig och förnuftig, samt med föreskrefne liknelser öfzverenskommande.» 113
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=