199 Det bör i detta sammanhang noteras, att det även under 1700-talet förekom, att man i samband med avrättning av brottslingar genom prästerskapets medverkan försökte få dessa, somskulle avrättas, att på sitt yttersta, före avrättningen, ange omnågon annan eller några andra för brott misstänkta var skyldiga. Domstolsmaterialet visar också, att man i praxis liksom tidigare ofta godtog extrajudiciella erkännanden somfulla bevis i mindre brottmål trots bestämmelserna i lagen om att de tilltalade skulle personligen inställa sig inför rätta och svara för sina gärningar.”' 110 4.4.2.2. Laga ålder och erkännande genomställföreträdare Ett andra kvalitetskrav, som det egna erkännandet skulle uppfylla enligt 1734 års lag, för att det skulle kunna tillmätas full beviskraft, var att confitenten hade uppnått laga ålder. I det andra kapitlet i denna undersökning, vari jag redogjorde för erkännandet i svensk processrätt 1614—1734, omtalade jag, att myndighetsåldern för män höjdes till 21 år 1721 men att straffmyndighetsåldern alltjämt förblev 15 år. När det stadgas i 1734 års lag, att den som är kommen till laga ålder kan, då vissa villkor är uppfyllda, avge ett erkännande, somkan räknas somfullt bevis, uppkommer frågan, vad menas med laga ålder? Förutomstraffmyndighetsålder var även åldern för att man skulle få avlägga vittnesed 15 år.”^ Dessutomkunde enligt 1734 års lag, som tidigare nämnts, femtonåringar få råda över sådan egendom, som de själva förvärvat. Vid 15 års ålder ägde en yngling även väcka barnaföderska angav en skräddare som far till sitt barn. Mannen nekade. Kvinnan åberopade då fyra kvinnor som vittnen, vilka hade hjälpt henne vid förlossningen och vilka vid det tillfället hade hört hennes bekännelse. Då vittnena icke var närvarande, uppsköts målet, tills vittnena hunnit tillkallas. Målet togs upp på nytt 26/2 1741. Trots att två av de tillkallade kvinnorna under ed intygade, att barnaföderskan under födseln hade angivit skräddaren somfader till barnet, förnekade skräddaren alltjämt, att han hade haft samlag med kvinnan. Han svor sig fri medelst värjemålsed den 28/2 1741.) — Karlskoga häradsrätts domböcker, Ul.A, 22/3 1753 (Bekännelse om barnafader under förlossning. Tvä kvinnor vittnar.) Samma häradsrätt 26/9 1753 (Rätten frågade efter vittnen, som hade varit närvarande vid förlossningen.) Samma häradsrätt 6/11 1771 (Vittne höres, om barnaföderskan vid förlossningen nämnt barnafaderns namn.) - Samma häradsrätt 6/11 1771 (Två kvinnor vittnar om vad barnaföderskan bekänt vid förlossningen,) - Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 3/7 1750 nr B 7 (Ett Protokoll från Göta hovrätt. En kvinna var misstänkt för fosterfördrivning. Till hennes förmån talar det faktum, att den havande kvinnan, som dog i samband med fosterfördrivningen, varken under sin sjukdom eller då hon låg på sitt yttersta, hade anklagat den misstånkta kvinnan för att ha varit skuld till eller vållande till sin död.) Ex.; Calonius, Opera omnia. IV, s. 393 f. nr 253, 26/2 1798. (Ett mål från Vasa hovrätt. Två misstänkta för mord. Den ene nekar, medan den andre erkänner. Man beslutar att försöka vinna klarhet i den förstes skuld genom den andres yttersta bekännelse före dödsstraffets verkställande. I Högsta domstolen tillstyrkte Calonius det föreslagna handlingssättet.) Ex: se nedan s. 202 f. R 17:7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=