198 skyldig till ogärningen. En sådan ostadighet kan synas förta berättelsen allt vitsord, men oftast är dock den sista utsagan mer trovärdig än den förra, under förutsättning att han icke blivit intalad att återkalla, vad han tidigare sagt, eller förlorat minnet eller sitt förstånd. Nehrman-Ehrenstråhle anmärker i anslutning härtill, att dessa överväganden kan vara aktuella att göra i samband med flera brott, såsom mord, mordbrand och förgörning. Han säger vidare, att den som blir utpekad som barnafar av en kvinna, som efter olovlig beblandelse föder barn, också blir misstänkt genom en sådan bekännelse, men domaren skall pröva, vilken verkan, vilket bevisvärde, som man bör tillmäta hennes utsaga. Det är därför de s.k. jordegummorna, d.v.s. den tidens barnmorskor, åläggs att tillfråga dylika barnaföderskor efter barnafadern. Det är i detta sammanhang intressant att konstatera, att Nehrman-Ehrenstråhle i sin »Inledning til Then Swenska Processum Criminalen» även behandlar «oforf«m-begreppet.'°^ Han berör detta begrepp flera gånger i sin framställning och påpekar, att detta begrepp spelade en central roll i den kanoniska rätten. Nehrman-Ehrenstråhle säger nu i sin »Inledning til Then Swenska Processum Criminalem», att den som tages på bar gärning, när han begår ett grovt brott, kan gripas av de närvarande och sedan fängslas.Om brottet äger rumi andra människors åsyn, är det alltså notoriskt, och då behövs icke något annat bevis. Nehrman-Ehrenstråhle gör emellertid omedelbart en inskränkning i sitt påstående. Han säger nämligen, att brottet icke kan sägas vara uppenbart, förrän det blivit behörigen rannsakat.Om den gripne då tillstår sitt brott och andra omständigheter inför rätten, behövs inga vittnen utan han döms till gärningen på bekännelsen. I det föregående har jag redogjort för vilket bevisvärde såväl underrätter som överrätter tillmätte confessiones iudiciales. I fråga om confessiones extraiudiciales finner man, hur man även under denna tidsperiod i rättspraxis var benägen att tillmäta ett erkännande på dödsbädden samt ett erkännande av en havande kvinna under själva förlossningen ett stort, ehuru icke avgörande bevisvärde. Kongl. Placater, Resolutioner, Förordningar och Påbud. . . (Årstrycket) 29/4 1711, Regiemente Och Förordning För Jorde-Gummorne Uti Stockholm§ 20. 106 Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Crim., s. 185, Cap. X, § 60. Se häromäven Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Crim., s. 108 f.. Cap. VII, § 24. Se häromäven Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Crim., s. 133, Cap. IX, § 5. Ex.: Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 18/2 1741 (Bekännelse om barnafader under förlossning. Jordegumma vittnar.); 3'10 1770 och 8/10 1770 (Tre kvinnor vittnar, att barnaföderskan under förlossningen uppgivit en viss man som fader till barnet. Mannen nekar. Rätten ålägger honom att värja sig medelst värjemålsed. Man hänvisar till R 17: 30); 12/3 1800 (Enkelt horsbrott. En gift bonde anklagas för att vara far till en ogift tjänsteflickas barn. Bonden nekar. Tjänstekvinnan icke närvarande vid rätten. Hon befinner sig utomlands. Två gifta kvinnor, somvarit närvarande vid förlossningen vittnar, att de vid förlossningen hört tjänsteflickan förklara, att den anklagade bonden var far till barnet. Häradsrätten anser emellertid, att tjänsteflickans uppgift icke innebär något bevis för bondens skuld, då dessa vittnesmål icke styrks av andra omständigheter. Bonden frias enligt R 17:23). - Karlskoga häradsrätts domböcker, ULA, 23/10 1740 (En 105 109 105 107 108 109
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=