RB 50

196 thet, med samma omständigheter, eller sådana som ej förändra saken; blifwer Domaren öfwertygad, at thet är sant, och tå är alt widare bewis öfwerflödigt».'^^ Nehrman-Ehrenstråhle påpekar i sin »Inledning Til Then Swenska ProcessumCivilem», att en bekännelse i ett tvistemål fungerar sombevis endast emot den bekännande parten själv. Den kan icke lända tredje man till förfång. I tvistemål i motsats till brottmål är emellertid enligt Nehrman-Ehrenstråhle även en bekännelse utomrätta (confessio extraiudicialis) fullt bevis, när den är klar och tydlig, övertänkt och fullt frivilligt avgiven. Detta gäller framför allt, om parten vidgått saken flera gånger. Nehrman-Ehrenstråhle tillägger, att det erkännande, som äger rum inför Notarius publicus synes vara lika bindande somdet, somäger ruminför domstol.’^ Liksom 1732 säger Nehrman-Ehrenstråhle även 1751 under hänvisning Jordabalken, kapitel 17, i Magnus Erikssons stadslag, att en döendes bekännelse sägs ha full beviskraft såväl gentemot den som är skyldig den döende något, om nämligen gäldenären är närvarande och icke opponerar sig, som gentemot den döendes arvingar, att de bör betala den döendes skuld. Nehrman-Ehrenstråhle gör emellertid ett mycket viktigt tillägg i 1751 års upplaga. Han säger: »Men thetta beror mycket på omständigheterna». Nehrman-Ehrenstråhle är icke beredd att utan vidare förklara, att en döendes bekännelse äger full beviskraft. Till de extrajudiciella erkännandena hör även bekännelser i skriftlig form såsom testamenten. När dessa är skrivna med testators egen hand och är därtill undertecknade, är de fulla bevis enligt Nehrman-Ehrenstråhle.^'’ En bekännelse, som är avlagd hemligt under bikt, äger däremot icke någon beviskraft enligt Nehrman-Ehrenstråhle, ty biktfadern, prästen, får enligt kyrkolagen icke yppa, vad confitenten har bekänt under bikt.*’^ Av samtida domstolsmaterial framgår, att man i rättspraxis godtog det egna erkännandet inför rätta somfullt bevis. Beträffande beviskraften hos erkännanden avgivna utomrätta kan man konstatera, att man rätt ofta finner, att svaranden icke hade infunnit sig inför rätta men att han hade erkänt utomrätta inför en eller ett par enskilda ledamöter av nämnden och att denne respektive dessa Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751, s. 219 1., Cap. XVII, § 10; Inledning . . . Proc. Civ., 1732, s. 217, Cap. XVII, § 10. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751, s. 261, Cap. XX, §11; Inledning . . . Proc. Civ., 1732, s. 260, Cap. XX, § 10. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751, s. 261, Cap. XX, § 10; Inledning . . . Proc. Civ., 1732, s. 260, Cap. XX, § 9. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751, s. 261, Cap. XX, §11; Inledning . . . Proc. Civ., 1732, s. 260, Cap. XX, § 10. Nehrman-Ehrertstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751, s. 253, Cap. XIX, § 16; Inledning . . . Proc. Civ., 1732, s. 251, Cap. XIX, § 17. — Se härtill även Hernbergh-Elfstrand, De contessione propria, s. 10. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751, s. 262, Cap. XX, § 14; Inledning . . . Proc. Civ., 1732, s. 261, Cap. XX, § 14.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=