194 medan man straffade kvinnan, som hade bekänt sitt brott.Det framfödda barnet var ju det starkaste vittnesbördet mot kvinnan om att hon hade haft sexuell förbindelse med en mansperson. Man kan säga, att det icke var vanligt, att man handlade mål rörande lägersmål, om icke kvinnan blivit havande och fött barn. Att man var fullt medveten om att ett erkännande kunde vara falskt visar, som ovan nämnts, dels bestämmelserna i Missgärningsbalken om den som falskeligen bekände, att han hade gjort sig skyldig till en gärning, som förtjänade dödsstraff,^^ och dels bestämmelserna i den kungl, kungörelsen av den 5 december 1798, varigenom Kungl. Maj:t ånyo inpräntade bestämmelserna i kyrkolagen rörande skillnad i trolovningar och äktenskap på grund av hor, vilka bl.a. innebar, att man vid horsbrott icke skulle anse eget erkännande om horsbrott som fullt bevis, då det låg alltför nära till hands, att den ena parten ljög på sig själv för att bli av med den andra.Ävenvid horsbrott skulle därför det egna erkännandet styrkas av andra omständigheter. Anledningen till att Kungl. Maj:t utfärdade denna kungörelse var den, att domkapitlet i Växjö i en anmälan till riksdrotsen, som var rättsskipningens högste övervakare, hade påtalat, att det vid flera tillfällen hade inträffat, att äkta makar utverkat äktenskapsskillnad på den enda grunden, att endera erkänt sig ha begått hor med okänd person, ehuru sådana bekännelser ofta saknat all sannolikhet.^^ Riksdrotsen såg allvarligt på de påtalade missförhållandena och hemställde därför till Kungl. Maj:t, att domstolarna skulle erinras om hur de skulle förfara i dylika mål. Högsta domstolen tillstyrkte, att en allmän kungörelse måtte utfärdas i enlighet med hemställan, och så utfärdades den ovan nämnda kungörel- *■' Ex.: Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 28/2 1740; 18/2 1741; 4/6 1741;23/2 1743;15/6 1743;28/5 1752. M 13:4—5. — Då och då finner man i domstolsmaterialet fall, där personer av en eller annan anledning påstått sig ha begått ett brott utan att så ha varit fallet. Ex.: Svea hovrätts resolutioner till Uppsala länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 24/9 1735 (Falsk bekännelse om tidelagsbrott av en gardeskarl, som bekänt denna gärning för att slippa straff för för sen återkomst till regementet efter permission samt för att ha slarvat bort sin värja.); 17/5 1759 nr 29 (En man hade bekänt ett flertal tidelagsbrott. Hans bekännelse styrktes icke av andra omständigheter.). - Hovrättsbrev till Örebro länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 2/6 1738 (Brev från Svea hovrätt. En flicka hade uppgivit, att hon fött ett barn, somhon sedan hade mördat. Medicinsk undersökning och besiktning av två kvinnor visade, att flickans uppgifter var osanna. Flickan tog tillbaka sin bekännelse men straffades enligt Missgärningsbalken för falsk bekännelse.); 22/11 1740 (En man bekände ett mord. Efter företagen undersökning visade sig bekännelsen vara falsk. Mannen straffades enligt Missgärningsbalken.). - Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 10/9 1760 nr 19 (En kvinna på spinnhuset i Åbo hade bekänt, att de dödat ett barn. Bekännelsen grundade sig på en önskan att få komma bort från spinnhuset, där kvinnorna haft det mvcket svårt.); 17/3 1780 nr 58 (En 21-årig man, sombegått tidelag, bekände sig ha dränkt en gosse för åtta eller nio år sedan. Den bekännelsen var falsk. Orsak: ledsnad till livet.) Förteckning På Placater, . . . (Årstrycket) 1798. Se härtill I. Nyländer, Studier rörande den svenska äktenskapsrättens historia, 1961, s. 27 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=