193 fästning icke skulle få återvända till den ort, där det angivna brottet skulle ha blivit begånget. Detta gällde framför allt, då det var fråga omtidelagsbrott.®* Det förekom också mål, där överrätterna av logiska skäl tvingades nedvärdera det egna erkännandets bevisvärde. I ett mål rörande lönskaläge 1736 hade sålunda kvinnan erkänt brottet och uppgivit en viss man sommedbrottsling.^^ Mannen värjde sig medelst ed från anklagelsen och friades. Då nu mannen hade friats, kvarstod frågan, hur man skulle värdera kvinnans erkännande. I hovrättens resolution finner man den logiska lösningen. Eftersom kvinnan icke hade blivit havande och icke heller fött något barn, var det osäkert, ansåg hovrätten, om hon över huvud hade blivit lägrad. Därför friades även kvinnan, trots att hon erkänt lönskaläge. Förmodligen tyckte hovrätten, att det kunde uppfattas anstötligt, om den ena parten friades, medan den andra fälldes. Ommannens nekande var sant, kunde icke kvinnans erkännande också vara sant. Nu hade mannen värjt sig med ed, alltså återstod endast den möjligheten, rent logiskt, att fria även kvinnan. Ett liknande rättsfall återfinnes i Justitierevisionens handlingar från 1734.®^ Målet hade inkommit till Justitierevisionen från Åbo hovrätt och rörde dubbelt hor. En regementsprost och en gift kvinna hade anklagats för dubbelt hor. Kvinnan hade, som det står i akten, »friwilligt» bekänt lägersmålet. Mannen hade nekat till »den på honom bekände giärningen», varför han icke hade kunnat dömas skyldig. Däremot kunde han, efter det att han blivit övertygad genom sin egen bekännelse, dömas för lösaktigt och vanartigt uppförande tillsammans med kvinnan. Mannen dömdes till fem gatulopp igenom trehundra man. Angående kvinnan kom hovrätten till den slutsatsen, att hon icke kunde dömas skyldig till samlag med mannen, eftersom han hade friats, trots att hon själv erkänt, att hon hade haft samlag med honom. Man konstaterade, att det inte fanns några vittnen eller laga bevis till något lägersmål med kvinnan, och inget barn hade blivit fött, som kunde bära vittne mot mannen. Dock föreslog hovrätten, att kvinnan borde straffas för att hon beskyllt mannen för ett brott, somvar förenat med dödsstraff. I allmänhet tillgick det icke på det här sättet, när mål rörande lönskaläge och hor handlades i underrätterna. Ofta hade kvinnan fött barn och bekänt sitt brott, medan mannen antingen erkände sig medskyldig eller svor sig fri medelst värjemålsed från faderskapet och misstanken om att ha haft sexuellt umgänge med kvinnan. Som regel lät man mannen gå efter det, att han svurit sig fri. Ex.: Svea hovrätts resolutioner till Uppsala länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 21/2 1759 nr 5; 21/1 1765 nr 1; 26/7 1775 nr 85. — Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 24'4 1734 nr 32. - Calonius, Opera omnia, III, s. 246 ff. nr 42, 7/1 1794; IV, s. 102 ff. nr 152, 1/8 1796; V, s. 7 ff. nr 271, 30/7 1798. Svea hovrätts resolutioner till Uppsala länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 4/11 1735 nr 41 och 23/1 1736 nr 2. *■' Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, Januari månad 1 734 nr 5. 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=