192 Det framgår av domstolsmaterialet, att överrätterna icke var villiga att tillerkänna det egna erkännandet full beviskraft, om confitenten bedömdes som enfaldig, dum, okunnig, svårmodig, sinnessjuk och om det förelåg bristande kristendomskunskap/^ Trots att man sålunda i ett stort antal mål icke fann tillräckliga skäl för att döma den för brott misstänkte och anklagade till döden, vare sig det nu berodde på att det egna erkännandet icke styrktes av andra omständigheter eller det berodde på att man tvivlade på att confitenten förstod, vad han bekände, så var domstolarna som regel icke villiga att utan vidare släppa dessa anklagade personer fria utan något som helst straff. Genom sina bekännelser hade de enligt Calonius^* gjoi't sig misstänkta att ha begått svåra brott, och därför menade han, att folket i de orter, där de påtalade brotten skulle ha blivit eller hade blivit begångna, skulle bli upprörda, omde för brotten misstänkta icke straffades på något sätt. Man kan också säga, att man i detta straffande av dem som bekänt brott men som i brist på ytterligare bevis icke kunde bindas vid brotten, följde samma princip, som föreskrevs i Missgärningsbalken rörande dem, somfalskeligen hade pådiktat sig brott. Somtidigare nämnts, föreskrevs det ett hårt straff i Missgärningsbalken i 1734 års lag för den, som falskeligen hade bekänt, att han hade begått ett sådant brott, som enligt lagen skulle bestraffas med döden. Den somhade gjort sig skyldig till en dylik falsk bekännelse skulle straffas med fängelse på vatten och bröd eller spöeller risstraff alltefter omständigheterna.^^ Det framgår av domstolsmaterialet, att man ofta föreslog spöstraff och arbete för någon tid på någon av landets fästningar för dem som erkänt ett brott men icke kunnat bindas vid detI vissa fall föreskrev vederbörande överrätt, att den för brott misstänkte och angivne men till brottet icke bundne efter avtjänat straff på någon 80 samma. alltid godtog angivare som laga vittne erbjuder ett rättsfall från Hagunda häradsrätt i Uppland. Målet gällde ett tidelagsbrott. Den för brottet misstänkte och angivne nekade till brottet. Rätten godtog icke angivaren somlaga vittne utan friade den anklagade. Svea hovrätt gillade häradsrättens utslag. - Svea hovrätts resolutioner till Uppsala länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 2 10 1739 nr 27. Ex.: Svea hovrätts resolutioner till Uppsala länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 17'4 1733 nr 16 (svårmod och sinnessvaghet), 18/6 1739 nr 23 (den tilltalade ansågs enfaldig och okunnig), 10/7 1740 nr 34 (den tilltalade ansågs icke vara vanvettig men hans erkännande syntes icke vara tillförlitligt), 11/2 1749 nr 3 (den tilltalade ansågs dum och enfaldig), 6/2 1764 nr 4 (sinnessjukdom); Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 22/10 1734 nr 33 (ledsnad till livet), 4/6 1740 nr 1 (sinnessjukdom), 17/3 1780 nr 38 (ledsnad till livet); Calonius, Opera omnia, IV, s. 102 ff. nr 132, 1 8 1796 (enfald och dumhet). Calonius, Opera omnia, III, s. 248. M 13:4-3. Ex.: Svea hovH-ätts resolutioner till Uppsala länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 10/7 1740 nr 34; 9 11 1742 nr 29; 11 '1 1749 nr 3; 26'7 1773 nr 83. - Hovrätters brev till Örebro länsstvrelse, landskansliets arkiv, ULA, 18 8 1737 (Svea hovrätt). - Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 27/2 1734 nr 33; 3 7 1734 nr 1; 218 1734 nr 43 (Justitierevisionens registratur, RA).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=