RB 50

191 att man noggrant prövade erkännandets bevisvärde även i underrätterna, i all synnerhet om målet gällde ett grovt brott/'* I överrätterna finner man, att bevisvärdet hos de anklagades erkännanden somregel prövades mycket noggrant. Det var ju, som ovan framhållits icke blott de mål, som underrätterna hade lämnat åt framtiden utan enligt Rättegångsbalkens bestämmelser alla grova brottmål, somskulle underställas överrätterna för prövning, innan de verkställdes. Såväl i hovrätterna somi Justitierevisionen och Högsta domstolen var man av domstolsmaterialet att döma noga med att ingen skulle dömas till döden enbart på eget erkännande. Erkännandet skulle alltid styrkas av andra omständigheter i överensstämmelse med bestämmelserna i Rättegångsbalken.^^ Härvidlag dög emellertid icke angivaren av brottet som vittne. Visserligen hände det, att domstolarna, även överrätterna, icke alltid iakttog bestämmelserna i Rättegångsbalken i detta avseende, men Högsta domstolen fungerade härvidlag tydligen som en kontrollerande faktor, vilket med all önskvärd tydlighet framgår av de yttranden, som M. Calonius avgav i nämnda domstol. Han påtalade vid ett flertal tillfällen, att eget erkännande av ett brott tillsammans med angivarens av brottet utsago icke utgjorde grund för en dödsdom. Man prövade särskilt noga sådana mål, somrörde brott mot Gud och överheten samt sådana, som rörde mord, dråp och tidelag. Man prövade, om det förelåg tillräckligt bindande omständigheter och om man kunde godta eventuella vittnens utsagor. Som regel försökte man utan tvekan följa lagens föreskrifter, då det var fråga om svårare brottmål. Man lade också ofta i dagen ett sunt kritiskt omdöme och godtog icke utan vidare de beskyllningar eller erkännanden, somframfördes eller avgavs inför rätta. Ett typiskt exempel härpå finner man i domstolsprotokollen från Karlskoga häradsrätts vårting 1740 (Karlskoga häradsrätts domböcker, ULA, 10/3 1740). En kvinna påstod sig ha haft lönskaläge med en man, vilken emellertid nekade till att ha haft något samlag med kvinnan. Rätten fann icke, att kvinnan hade några bindande bevis att komma med utan friade mannen från alla hennes beskyllningar. I protokollet anmärkte rätten, att mannen dessutom hade varit så ung, när kvinnan hade blivit lägrad, att det kunde antas, att han, som dessutom var mvcket späd till växten, då ännu icke hade blivit så mogen, att han kunde avla barn med henne. R 17: 36. - Exempel på mål, där man icke ansåg, att den anklagades erkännande var styrkt av andra omständigheter: Svea hovrätts resolutioner till Uppsala länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 17/4 1735 nr 16, 18/6 1739 nr 25, 9/11 1742 nr 29, 11/2 1749 nr 3, 9/4 1759 nr 11,26/7 1775 nr 85. Se även Justitierevisionens registratur, RA, 22/10 1734 (En 22-årig man hade begått en mängd brott. Häradsrätten i Säter dömde honom till döden. De flesta ledamöterna i Svea hovrätt ville också döma honom till döden, men två ledamöter, vice presidenten Jöns Nordenhielm och assessorn Gustaf Oxenstierna ansåg icke, att den tilltalades erkännande styrktes av sannolika omständigheter, och ville därför icke döma mannen till döden. Justitierevisionen beslöt i överensstämmelse med de två dissidenternas mening.) Se även Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 4/6 1740 nr 2 (Ett mål från Åbo hovrätt), 1/3 1750 nr F 4 (Ett mål frän Svea hovrätt), 23/1 1760 nr 44 (Ett mål från Svea hovrätt), 19/11 1760 nr 65 (Ett mål från Göta hovrätt). R 17:7. - Exempel pä rättsfall, där man enligt Calonius felaktigt hade låtit angivaren av brottet fungera som vittne: Calonius, Opera omnia, III, s. 246 ff. nr 42, 7/1 1794; IV, s. 102 ff. nr 152, 1/8 1796; s. 250 ff. nr 205, 14/8 1797; s. 430 ff. nr 265, 23/4 1798; V, s. 7 ff. nr 271, 30/7 1798. Som tidigare påpekats finner man dock i domstolsmaterialet, att även underrätterna sökte följa lagens bestämmelser vid prövningen av svårare brottmål. Ett exempel på att man härvid icke

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=