190 hon under äktenskapslöfte hade blivit lägrad och havande genom sexuellt umgänge med en namngiven student. För detta krävde hon löftets uppfyllande eller laga plikt. Studenten ville icke vidkännas kvinnans uppgifter, varvid kvinnan åberopade flera för tillfället icke närvarande vittnen. Domstolen fann nu för gott att uppskjuta målet för att ta upp det till behandling något senare under samma ting. Då målet återupptogs presenterade kvinnan genom sin fullmäktige, häradsskrivaren, följande kompromiss: Omhon fick kyrkotas somstudentens hustru och han erkände lägersmålet, så skulle hon aldrig kräva äktenskapets fullbordan utan giva honom full frihet att gifta sig med vem han så önskade. Samma frihet skulle gälla även henne själv. Häradsrätten stannade i följande beslut: ». . . at Catharina Asplin (=kvinnans namn), i anledning af Carl Fredric Landells (=mannens namn) egit hegifwande till föllje af 3 cap. 9 § G. B. blifwer för hans ächta hustruförklarad, fastän Landell wigsell sig undandrager, then Catharina Aspling icke heller påstår, utan lemnar honom frihet, så mycket på henne ankommer, at träda uti annat gifte; dock böra the hwarthera gifiva till Stregnes domkyrka för otidigt sängelag 2 dsm, likmätigt 33 cap. 3 5 M.B.» Detta mål rörande ett lägersmål antog under handläggningens lopp alltmera karaktären av ett tvistemål, och svarandepartens erkännande fick alltmera karaktären av en dispositionshandling. Det blev icke den ursprungliga sanningsfrågan, omden angivne mannen hade avgivet äktenskapslöfte och därefter lägrat kvinnan, som stod i centrum, utan precis som i ett tvistemål uppträdde käranden medelst ett ombud och föreslog en för alla parter passande uppgörelse, vilken även den utpekade mannen tydligen gick med på, och rätten godkände. Vilket bevisvärde tillerkände man då i allmänhet erkännandet som bevismedel? Jo, om det uppfyllde de kvalitetskrav, som lagen uppställde, uppfattades det som regel somfullt bevis i tvistemål och enklare brottmål, medan man, helt i överensstämmelse med lagens föreskrifter icke tillmätte det full beviskraft i grova brottmål, där straffpåföljden kunde bli dödsstraff. Nehrman-Ehrenstråhle säger sålunda i sin »Inledning til Then Swenska processumCriminalem, efter Sweriges Rikes Lag och Stadgar», som utkom år 1759: »Domaren bör likwäl här giöra åtskilnademillan missgierningar somå Ufgå, och mindre brott. I thessa senare är känd sak så god som witnad, när then anklagade är til laga åhr kommen och ej wanwettig, widgår saken friwilligt för Rätta, så at ej andra bewis fordras, C. 17. §. 36. Rätteg. B. Men til döden bör ingen dömas på en blott bekännelse, ibid.»^^ Det samtida domstolsmaterialet pekar på att man i rättspraxis i underrätterna i mindre svåra brott var villig att utan någon mera omfattande undersökning döma vederbörande på hans erkännande. Det finns dock exempel, som visar, Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Crim. s. 156 f., § 70. Se härtill även König, Lärdoms-Öfning, II, s. 325.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=