188 ovan nämnda sätt förordade en försiktigare värdering av erkännandets bevisvärde i grova brottmål utan även de, som framförde den åsikten, att det egna erkännandet egentligen icke var något bevismedel, ehuru det hade samma verkan. Främste företrädaren för denna linje var Nehrman-Ehrenstråhle. Frågorna om det egna erkännandets natur och dess funktion i tviste- och brottmål liksom dess värde som bevismedel kom att inta en framskjuten, för att icke säga central, plats i doktrinen och rättspraxis även efter 1734. I doktrinen möter man både den åsikten, att det egna erkännandet är ett bevismedel, t.ex. i A. Hernbergh—J. F. Elfstrands dissertation De confessione propria,^^ i Christian Königs »Lärdoms-öfning, Afdelad uti Sedoläran / Lagfarenheten och Statskunskapen / Sweriges Ungdom til tjenst, I—och i J. Funcks »Genwäg til kunskap och utöfning af swensk lagfarenhet»,^"* och den åsikten, att erkännandet egentligen icke är något bevismedel men att det har samma verkan som ett bevismedel. Denna sistnämnda uppfattning finner man helt naturligt hos Nehrman-Ehrenstråhle i 1751 års upplaga av hans »Inledning Til Then Swenska Processum Civilem».En liknande åsikt finner man även i D. Solander-C. F. Möllers ovan nämnda dissertation De probatione, dock utan hänvisning till Nehrman-Ehrenstråhle. Liksom Nehrman-Ehrenstråhle framhåller även Solander—Möller, att diskussionen om det egna erkännandets natur, om det är ett bevismedel eller ej, är en teoretisk fråga utan någon praktisk betydelse. I rättspraxis synes man som regel icke ha skilt på erkännandets funktion i tvistemål respektive brottmål. Man synes helt enkelt icke ha uppfattat erkännandet i tvistemål på något annat sätt än erkännandet i brottmål, nämligen som ett bevismedel. Av bl.a. föregående kapitel har emellertid framgått, att ett erkännande i ett tvistemål kan ha karaktären dels av bevismedel, nämligen då det gäller ett erkännande av faktiska omständigheter, och dels av en dispositionsakt. Något av samma syn framskymtar även hos Nehrman-Ehrenstråhle i hans »Inledning Til Then Swenska Processum Civilem», när han säger: »När swaranden kännes wid thet käranden pästär, eller ut then gierningen, htvarpå käranden grundar sin talan, har således tildragit sig, som käranden herättadt; kallas thet bekännelse. Thenne har förthenskul sitt förnämsta afseende på factum, eller hwad skedt är, men ej på jus eller Lagen. Ty om enthera af the twistande skulle af okunnighet tilstå, at Lag och Rätt så är, som hans wederdeloman påstådt: bör domaren ej rätta sig ther efter; när han finner, at thet samma icke är med Lag, Kongl. Förordningar och rättnäsan enligit.»^^ Hernbergh-Elfstrand, De confessione propria, s. 4 f. och 9. Chr. König, Lärdoms-Öfning, II, 1745, s. 325. J. Funck, Genwäg, 1761, s. 220 f. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751, s. 224, Cap. X\'II, §24. Solander—Möller, De probatione, s. 51. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning . . . Proc. Civ., 1751, s. 259, Cap. XX, § 3; Inledning . . . Proc. Civ., 1732, s. 257 f.. Cap. XX, § 3. Hernbergh-Elfstrand återger i sin dissertation De confes67
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=