186 beslutade man ofta, som ovan nämnts, att den för brott misstänkte och anklagade skulle hållas fängslad för att få tillfälle att ångra sig och bekänna sitt brott. Det finns anledning att återkomma till dessa »bekännelsefångar» i samband med undersökningen av användandet av tvångsmedel för att pressa fram ett erkännande. Exempel på tillämpning av institutet ahsolutioab instantia finner man i domstolsmaterialet från alla instanser, eftersom, som ovan nämnts, de mål, där underrätterna beslutat, att målen skulle lämnas åt framtiden, skulle underställas hovrätterna. Enligt 1753 års leuterationsförordning skulle hovrätterna i sin tur underställa Kungl. Maj:t målen, när saken för mörker och tvivelaktiga omständigheters skull komatt lämnas till framtiden,och enligt ett kungl. brev av den 11 november 1756 skulle även de mål underställas Kungl. Maj:t, där hovrätterna hade beslutat, att för brott anklagade personer skulle hållas i häkte på fästning för kortare eller längre tid, innan slutliga domar fälldes. Helt naturligt möter man även i 1700-talsmaterialet juridiska uttryck och termer, som vittnar om receptionen av utländsk rätt och då icke minst av den legala bevisteorins principer. Jag har tidigare erinrat om förekomsten av uttrycket convictus et confessus såsom ett typiskt romersk-kanoniskt uttryck. Det återkommer även i 1700-talsmaterialet. Det heter ofta i domstolsprotokollen »är öfwertygadoch sielf widgådt» omden, somblivit dömd för ett brott. beslöt att lämna målet åt framtiden. Hovrätten fastställde häradsrättens beslut.), 27/1 1755, nr 2 (Misshandel. Den misstänkte nekade, och det fanns blott ett vittne. Uppsala rådstuvurätt beslöt lämna målet åt framtiden. Hovrätten fastställde beslutet.), 15/5 1756, nr 16 (Tvä män och en kvinna var misstänkta för inbrott, stöld och häleri. Enligt Ulleråkers häradsrätt var de åtalade besvärade av mera än halvt bevis men icke av fulla bevis. De tilläts icke avlägga värjemålsed. Häradsrätten beslöt lämna saken åt framtiden. Hovrärten däremot frikände de åtalade.) Hovrätters brev till Örebro länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 18/11 1737 (En man var misstänkt för att ha förgiftat sin bror. Karlskoga bergslags tingsrätt fann icke några klara skäl utan beslöt, att målet skulle lämnas åt framtiden. Göta hovrätt gillade domen.) Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 24/4 1734, nr 32 (Ett mål från Åbo hovrätt rörande tidelagsbrott. Besvärande omständigheter förelåg men den för brottet misstänkte nekade till brottet. Hovrätten föreslog Kungl. Maj:t, att målet skulle ställas på framtiden, och Justitierevisionen gillade hovrättens beslut. Se häromJustitierevisionens registratur, RA.), 4/6 1740, nr 2 (Ett mål från Åbo hovrätt rörande ett mord. Den för mordet misstänkte nekade till brottet.), 12/7 1750, nr E 18 (Ett mål från Göta hovrätt rörande ett barnamord.), 23/1 1760, nr 37 (Ett mål från Göta hovrätt rörande upphittade uppviglingsbrev.), 10/9 1760, nr 12 (Ett mål från Göta hovrätt rörande ett mord.), 28 1 1780, nr 94 (Ett mål från Åbo hovrätt rörande ett dråp.), 24/11 1780 nr 72 (Ett mål från Åbo hovrätt rörande barnamord.), 1/12 1780 nr 4 (Ett mål från Åbo hovrätt rörande ett mord.) Galonius, Opera omnia, IV, Yttranden uti Högsta domstolen, s. 131 ff, nr 162, 7/11 1796; s. 222 ff, nr 196, 3/7 1797; s. 259 ff nr 209, 11/9 1797; s. 351 ff. nr 238, 19/1 1798; s. 418 ff. nr 261, 28/3 1798;V, s. 93ff, nr301,7/l 1799; s. 167 f, nr 326, 21/5 1799; s. 211 f. nr 341,30/9 1799. Kungl. brev 12/4 1753, Svea hovrätts arkiv, RA, E I, fol. 398 r, punkt 4. Kungl. brev, Svea hovrätts arkiv, RA, E I: 33. Ex.; Förteckning På Kongl. Placater, . . . (Årstrycket), 4/5 1748. Ett mål från Svea hovrätt, där det heter omen man, att han »är öfwertygad och sielf tilstådt». — Svea hovrätts resolutioner till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=