6 1800- och 1900-talen för sig. 1700-talet innebar för processrättens del inga större förändringar. I doktrin och rättspraxis sökte man kommentera respektive tillämpa bestämmelserna i 1734 års lag. Under 1800-talet däremot gjorde sig nya idéer gällande. Man började i allt större utsträckning ifrågasätta den dittillsvarande svenska processrättens utformning, och det framfördes en allt starkare kritik av den legala bevisteorin. Jag har för avsikt att undersöka, vilken ståndpunkt den juridiska doktrinens företrädare intog i fråga om processrättens reformering samt deras inställning till den legala respektive fria bevisprövningen. Vidare ämnar jag granska de lagförslag som lades fram rörande processrättens utformning. I samband härmed är det naturligtvis av största intresse att notera den kritiska granskning, som dessa lagförslag utsattes för. Genomatt undersöka domstolsmaterial från olika delar av Sverige och från såväl underrätter somöverrätter skall jag försöka visa i vad mån man i rättspraxis tillämpade den legala bevisteorins principer samt när och i vilken utsträckning man började övergå till att tillämpa den fria bevisprövningens principer. I samband härmed kommer frågan att aktualiseras om det egna erkännandets natur, funktion och bevisvärde i civil- och straffprocessen vid tillämpningen av fri bevisprövning. 2. Forskningsläget Då det egna erkännandet enligt den legala bevisteorin värderades som fullt bevis, är det naturligt att erkännandet kom att inta en central plats i den processuella doktrinen, så länge man tillämpade den legala bevisteorins principer, medan man knappast hade någon anledning till några vidlyftigare utläggningar omerkännandets natur, funktion och bevisvärde, när man övergick till den fria bevisprövningen och det egna erkännandet blev ett av många bevismedel. I min tidigare undersökning av erkännandet konstaterade jag, att i den processrättsliga litteraturen i Tyskland från slutet av medeltiden fram till mitten av 1600-talet, vilken litteratur visade stark påverkan från den romersk-kanoniska rätten, begreppet confessio intog en central ställning på grund av sin processuella betydelse. Under 1600-talet och början av 1700-talet ägnades bevisrätten stort intresse av bl.a. flera nederländska rättsvetenskapsmän, vilkas arbeten kom att utöva stort inflytande på den allmäneuropeiska rättsutvecklingen. Dessa vetenskapsmän, av vilka jag funnit anledning att särskilt uppmärksamma Antonius Matthaeus, och vilka var påverkade av såväl den romersk-kanoniska och tyskromerska rätten, mos italicus, som av den humanistiska jurisprudensen, mos gallicus, behandlade helt naturligt även bevismedlet erkännande. Andra rättsvetenskapsmän, som under denna tidsperiod ägnade bevisrätten och därmed även erkännandet stort intresse, var Johannes Gottlieb Heineccius, Wolfgang AdamLauterbach och Georg AdamStruve.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=