185 omständigheter. De kvalifikativa krav, som man ställde på det egna erkännandet för att det skulle kunna räknas somfullt bevis, skall jag återkomma till liksom till frågan om användandet av tortyr och andra tvångsmedel för att pressa fram bekännelser. Två samstämmiga vittnen räknas i överensstämmelse med den legala bevisteorins principer till fullt bevis. I fråga omkvalitetskraven på vittnena kan man konstatera, att man som regel tillämpade lagens bestämmelser, vilket bl.a. innebar, att barn icke fick avlägga ed och vittna. Däremot förekom det, att de i överensstämmelse med bestämmelserna i Rättegångsbalken'’^ tilläts upplysningsvis berätta, vad de visste eller vad de sett utan att först ha avlagt ed.^"* I svåra brottmål kunde domaren även få höra dem, som var jävade utan ed för att få mera ljus över saken.Det förekomockså i praxis, att man i överensstämmelse med bestämmelserna i Rättegångsbalken tillät personer, sompå grund av sjukdom icke hade kunnat komma till domstolen, avlägga vittnesmål utanför domstolen inför av domstolen utsedda enskilda ledamöter av domstolen samt eventuellt andra statliga ämbetsmän. Som ytterligare bevis på att man i rättspraxis tillämpade den legala bevisteorins principer kan nämnas, att man i domstolsmaterialet finner många exempel på hur domstolarna i brist på fullt bevis i grova brottmål, där man icke haft möjlighet att tillåta den för brott misstänkte att fria sig medelst värjemålsed. beslutat, att lämna målet åt framtiden jämlikt bestämmelserna i Rättegångsbalken,^^ d.v.s. har tillgripit institutet absolutio ab instantia.^^ Härvid man ” R 17: 7 och 9. Ex.: Askinis och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 3/1 och 11/2 1738 (en fjorton eller femton är gammal gosse får berätta, vad som hände i samband med en dödsolycka. Gossens berättelse värderas icke som »fult skiähl»), 31/3 1742 (En tioårig gosse berättar utan att ha avlagt ed om en misshandel), 1/4 1742 (En tioårig gosse berättar utan att ha avlagt ed omett slagsmål), 14/10 1 754 (Tidelagsbrott. Den anklagade nekar. En trettonårig gosse vittne. ^^Hwarföre TingsRätten, till upplysnings erhållande hårutinnanfant sigföranlåten med stöd af 17 cap: 9 §, Rätteg. bl at utan ed aflyöra gässen Hans .Månsson, som allenast är på åhret gammal, ...» Gossen förhördes först i sin kristendomskunskap.); Åkers häradsrätts domböcker, UEA, 1/10 1751, nr 16 (Stöldmål. En gosse kallades som vittne, men han fick icke gå ed, då han icke ännu begått »sine salighets medel», d.v.s. Herrens heliga nattvard. Gossen fick i stället avge en berättelse omvad han visste.) ” R 17:9. R 17:4. — Ex.: Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 31/3 1742 (Häradsrätten förordnar, att två makar, som är "ä svaga, att de icke kan komma till tinget, skall få avlägga vittnesmål inför en notarie, två nämndemän samt i närvaro av landsgevaldigern), 29—30/11 1749 (Stöldbrott. Länsmannen samt tva nämndemän förordnas att höra en sjuk kvinna som vittne i hennes bostad). R 17:32. Ex.: Svea hovrätts resolutioner till Uppsala länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 10/6 1740, nr 28 (Våldtäktsmäl. Tingsrätten hade lämnat målet åt framtiden jämlikt R 17:32, men hovrätten friade den misstänkte.), 29'1 1750 nr 3 (Barnamord. Kvinnan hade erkänt, men hennes bekännelse styrktes icke av några omständigheter, varför häradsrätten fann sig icke kunna fälla henne utan föreslog, att malet skulle lämnas åt framtiden. Hovrätten stannade vid häradsrättens utslag. Mordet hade enligt bekännelsen ägt rum 1744, och rannsakningen ägde rum 18/10 1749.), 6/6 1751, nr 9 (Inbrott och stöld. Brottet kunde icke styrkas av fulla bevis, varför häradsrätten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=