182 fem ledamöter var närvarande och till och med med endast fyra ledamöter närv^arande, om nämligen alla fyra var eniga om hur målet skulle avdömas. I viktiga mål fordrades det däremot, att sju ledamöter deltog i handläggningen.'*^ I städerna ägde kämnärsrätterna som första instans som regel rannsaka och döma i alla tvister och i sådana brottmål, som ej hörde till någon annan rätt. Om saken gick å liv eller ära, ägde kämnärsrätten blott rannsaka men icke döma. Rannsakningshandlingarna skulle sedan genast sändas till respektive rådhusrätt. För Stockholms del gällde emellertid andra bestämmelser. Där skulle kämnärsrätten döma även i mål, där saken gick å liv eller ära, och därefter genast sända domen till hovrätten för »skärskådan». För övriga städer utom Stockholmgällde, att rådhusrätterna skulle döma i de mål, som tidigare blivit rannsakade av kämnärsrätterna,'*'* och fanns det ingen kämnärsrätt skulle respektive rådhusrätt fungera somförsta instans.'*^ Kämnärsrätten var domför, om tre ledamöter var närvarande. I de städer, där kämnärsrätten ägde rätt att avgöra brottmål, som gick på ära och liv, måste dock minst fem ledamöter deltaga i målens handläggning. För att rådhusrätterna skulle vara domföra fordrades, att minst fem ledamöter deltog i handläggningen av målen.'*^ Det straff skulle emellertid icke verkställas, som underrätt utdömt i grövre brott, förrän rannsakningen och domen granskats och prövats av respektive hovrätt.'*^ Denna regel gällde även de svårare brottmål, där mer än halvt bevis förelåg emot den anklagade, men där den anklagade nekade till gärningen, och domaren därför enligt föreskrifterna i Rättegångsbalken'*^ beslöt lämna saken till framtiden, då den kunde varda uppenbar. Då det gäller processförfarandet under 1700-talet kan man notera, att enligt 1734 års lag skulle käranden i härads-, kämnärs- och lagmansrätterna samt i rådhusrätterna i mindre städer som regel begagna den muntliga förhandlingsformen, men om sakens vikt och vidlyftighet fordrade skriftlighet, var det tilllåtet för honom att i stället välja denna form. I praxis kom muntligheten att bibehållas vid häradsrätter och kämnärsrätter, medan skriftligheten under 1700-talet bredde ut sig vid övriga domstolar. I hovrätterna och Fiögsta domstolen blev skriftligheten helt dominerande. Förfarandet i brottmål var inkvisitoriskt ehuru under ackusatoriska former.'*^ Sålunda ingick icke åklagaren i domstolen utan fungerade som en fristående motpart till den tilltalade. ^'5 R23:l. R5:l. R6:4. R23:l. R25:5. R 17:32. Se härtill även Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning til Then Swenska Processum Criminalem, s. 23, Cap. II, § 26; C.O. Delidén, Rättegångssättet i Sverige framstäldt till vägledning för demsom studera Lagfarenheten och för den nybörjande praktiske Juristen, 1842, s. 3; N. Dillen, Föreläsningar i straffprocessrätt enligt den nya rättegångsbalken, 1947, s. 33 och 35.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=