179 av samtidens naturrätt. Man märker för övrigt denna glidning från den ortodoxa teokratiska synen på samhällsbyggnaden till den naturrättsliga uppfattningen av samhällsorganisationen som en produkt av ett samhällsfördrag i lagmannen, sedermera landshövdingen, Johan Funcks (1703-1773) välkända handbok i juridik »Genwäg till kundskap och utöfning af swensk lagfarenhet» av år 1761. Funck redogör i detta arbete för hur samhället och dess organisation och styrelse skapats genomfördrag mellan medborgarna.^"* Han gör härvid ett intressant uttalande om tillsättningen av styresmän i samhället. Han säger: »Öfwerhets Personer hlifwa genom Guds Försyn medelst Folkets kallelse insatta uti et högt oclo wigtigt Ämbete, . . .».^^ Här möter man alltså en blandning av den gamla teokratiska rättsuppfattningen och den naturrättsliga. 4.2. Det svenska domstolsväsendets och den svenska processens utveckling under tidsperioden 1734—1809 Det har i det föregående nämnts, att efter Karl XII:s död avskaffades det kungliga enväldet, och så gott som all makt övergick till riksdagen. Detta medförde betydelsefulla förändringar även på det rättsliga området. Somtidigare nämnts, infördes 1615 möjligheten att klaga hos kungen, om man var missnöjd med hovrättens dom. Härigenom blev hovrätten i viss mån en mellaninstans, medan kungen och justitierevisionen blev högsta instans. Genom regeringsformerna 1719 och 1720 infördes den bestämmelsen, att kungen i det kungliga rådet representerade endast två röster jämte utslagsröst vid paria vota, och detta gällde även justitieärenden.^^ Före 1720 hade man delat upp rådet i två avdelningar, av vilka den ena handlade justitie- och utrikesärendena och den andra civilärendena.1727 förenade man emellertid justitieärendena med civilärendena.^** Ständerna ansåg nämligen, att justitieärendena principiellt var likställda med övriga ärenden och påfordrade därför kontroll även över justitieärendena. I 1723 års riksdagsordning stadgades också, att ständerna ägde undersöka, huru i justitierevisionen lag och rätt i gemen blivit skipat.1734 beslöt också ständerna, att enskilda parter, somansåg sig ha anledning att klaga över justitierevisionens domar och beslut på grund av felaktigheter i processen eller uppenbar S. 47 ff. S. 52. A. Brusewitz, Frihetstidens grundlagar och konstitutionella stadgar, 1916, s. 9 f. (1719 års regeringsform, § 15) och s. 28. (1720 års regeringsform, § 15). Se härtill även J. E. Almquist, Svensk rättshistoria, I. Processrättens historia, 1962, s. 23 ff. och G. Inger, Svensk rättshistoria, 1986, s. 155 ff. Brusewitz, Frihetstidens grundlagar, s. 141. Brusewitz, Frihetstidens grundlagar, s. 146 f. Brusewitz, Frihetstidens grundlagar, s. 240, § 13.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=